Intresset för konst väcktes tidigt. Redan som barn kände Ludvig Sjödin att det var något speciellt med att rita och måla.
– Det var väl som för alla barn, att man håller på, uppmuntras att skapa. Sen blev det att jag var den i klassen som höll på lite mer. Det blev naturligt att kompisarna kom och frågade ”kan du rita det här”. Det började redan i grundskolan.
I gymnasiet gick han estetprogrammet. Sedan flyttade han till Stockholm för studier på Gerlesborgs konstskola och 2017 gick han ett år på Sunderby folkhögskolas konstlinje. Efter det har det bara rullat på.
För Ludvig Sjödin fanns det inget alternativ till konsten.
– Det kan låta klyschigt, men hade jag kunnat välja något annat hade jag gjort det, för det är ganska slitigt att skapa. Det kommer en press, en förväntan som jag har på mig själv att nu måste jag göra det bästa hela tiden. Men man måste göra skitmycket dålig konst också, sen kommer det ett bra konstverk.
Men du ville ändå fortsätta?
– Ja, det poppar upp nya idéer hela tiden. Jag försöker att inte tänka på det, men det kommer tillbaka ändå. Jag blir inte av med det förrän jag fått det ur systemet.
Det är främst måleri han ägnar sig åt.
– Det blev lite mer teckning förra året, men jag faller alltid tillbaka till oljan. En period målade jag akvarell.
Varför just olja?
– Det blir som jag har tänkt. Jag har hållit på mycket med det och vet hur färgen beter sig. Man blir kompis med sin färgpalett. Jag har en massa akvarellgrejer hemma som jag tar fram ibland. Men det har allt varit måleri för mig. Jag har svårt för skulptur eller andra konstformer, det finns andra som gör det mycket bättre.
Han hittar sin inspiration i vardagen.
– Det blir min syn på samtiden, egentligen. Jag målar personer, stilleben, ögonblicksbilder på stan eller från skogen.
För ett par år sedan startade han ett porträttprojekt. Han visar sitt porträtt av farmor som sover i soffan på julafton, och ett självporträtt.
– Jag kände att jag ville porträttera människor i min närhet och tyckte det var en bra utmaning. Ett objekt som inte är levande kan du tolka mer, men självporträttet finns det en referens till här, som alla ser och kan jämföra med. Sopsäcken som jag har målat, till exempel, är det bara jag som ser, det är mer en antydan till vad det är.
Porträtten fanns med i Ludvig Sjödins utställning i Kiruna konsthall sommaren 2021.
– Men nu är jag less på det. Jag gjorde 10–15 stycken och sen var jag färdig, nu vet jag hur man gör. Men det blir säkert fler porträtt längre fram.
Han målar hemma i köket i lägenheten i Luleå där han bor i tillsammans med sin sambo.
– Just nu dokumenterar jag hemifrån lägenheten och mitt liv där, och från promenader där omkring.
Han är mars månads konstnär hos LKAB:s konstklubb i Kiruna. Till hösten har han en utställning i Umeå, och 2023 på ett ställe som ännu är hemligt. De verken arbetar han med just nu.
– Jag har ställt upp en enorm duk som inte är så populär när jag drar fram den i lägenheten. Vi har öppen planlösning så den står i vardagsrummet. Det luktar lite linolja, den tar upp ganska mycket plats och är blöt, så den får inte vidröras.
Och konsten tar tid.
– För varje verk måste jag tänka ut komposition och motiv, jag blir inte nöjd om jag bara hattar ihop något. Jag har alltid en plan som jag försöker förverkliga.
En längre tid har han arbetat med en form av ”vardagsrealism”.
– Det var omkring 2017 jag fick en sån där förlösande känsla, en linje som jag gillar och har fortsatt med. Jag målar objekt som jag hittar längs gatan, och grejer som ligger hemma.
Han fotograferar referensmaterial som han hittat och gör en egen tolkning utifrån en grundskiss.
– Ibland skissar jag på papper också. Ibland får jag en idé när jag ligger i sängen och precis ska somna. Då är det bara att gå upp, ta papper och skissa snabbt. Sen fortsätter jag med idén morgonen därpå.
Han visar en skiss av en monstera från bokhyllan hemma, gjord på en ogrundad, uppspänd bomullsduk.
– Efter det stadiet är det oljefärg rakt på. Jag hade en period då jag gjorde undermålning, men det känns som slöseri med färg, tycker jag. Det blir ett annat resultat också, jag gillar när duken får lysa igenom.
Vad ger måleriet dig?
– Det stillar mitt sinne. Jag måste göra det för att må bra. Det är ungefär som att gå till gymmet och få endorfiner, jag blir så jäkla nöjd med mig själv om det blir ett bra verk, yes, nu lyckades jag igen. Det är det som driver mig. Jag har inget direkt mål, bara håller på så länge det är kul.
Planen är att fortsätta med det konstnärliga skapandet.
– Det känns långt bort innan jag enbart kan livnära mig på mitt måleri, men det är livsnödvändigt att ha det vid sidan om, oavsett vad jag arbetar med. För att känna mig fri.
– Och jag vill göra större och mer, i sinom tid, när jag inte håller på i köket där hemma.
Sedan i september 2021 arbetar han deltid som verksamhetsledare på Galleri Lillasyster i Luleå, en ungdomsverksamhet för att göra konst och samtidskonst tillgänglig för unga i Norrbotten. Han håller bland annat kurser för ungdomar mellan 13 och 25 år.
– Det krävs inga förkunskaper och allt vi gör är gratis. Och vi har precis startat ett mentorskapsprogram där fem ungdomar tilldelats en professionell konstnär som mentor och som ska bli en utställning.
Vilka är dina bästa råd till unga konstnärer i Norrbotten?
– Kolla mycket på konst, nappa när det händer grejer, gör det som känns kul och viktigt för dig. Och det är aldrig dåligt att läsa vidare inom konst.
Hans egna konstnärliga inspirationskällor varierar. Han har en kandidat i konstvetenskap och bläddrar gärna och mycket i olika konstböcker. Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström är några favoriter. Han fascineras också av abstrakta konstnärer som Hilma af Klint och amerikanska Helen Frankenthaler.
– Det finns olika sätt att hitta inspiration. Det kan vara en nyans eller ett penseldrag som fångar intresset, säger han.
När han gick sista året på gymnasiet startade Galleri Syster sin verksamhet i Luleå.
– Då fick jag direkt tillträde till den svenska konstscenen och lärde mig otroligt mycket, just med det konceptuella.
Till hösten väntar troligen studier i Umeå under två år, för både Ludvig och hans sambo.
– Men sen flyttar vi nog tillbaka till Luleå, vi är båda starkt rotade här. Det finns en kamphandling att bo kvar också. Så vi kommer absolut tillbaka.