För tio år sedan ärvde systrarna och konstnärerna Lena Ylipää och Anita Ylipää en liten skogsfastighet i hembyn Lainio.
De ärvde även en skogsbrukstanke om trakthyggesbruk, som varit det dominerande sättet att bruka skog på i Sverige sedan 1950-talet och innebär i princip kalavverkning av stora ytor, markberedning och återplantering.
– Just arvet om hur skogsbruk kan bedrivas är något som skaver lite i oss, berättar Lena Ylipää.
Hennes verk ”Arv, strövande” är en fortsättning på ett konstprojekt som hon har arbetat med under lång tid. Nu visas det i Havremagasinet i Boden som en del av Luleåbiennalen.
Under systrarnas uppväxt var skogen en plats för lek och korvgrillning.
– Nu måste vi ha ett annat förhållningssätt till skogen, lära oss förvaltandets språk. För att ”lära om” i mig själv har jag har jobbat mycket med text och teckning, både på plats i skogen och i min ateljé, säger Lena Ylipää.
Verket består av många små betraktelser och detaljer. Där finns frösådda små plantor för den nya produktionsytan där det så småningom ska bli en tallskog, där hänger en krok som systern gjort av en björk, och några korvpinnar.
Prydligt ihopvikta ”huivisar”, hucklen, ligger i en monter:
– ”Huivi” är ett jättebra plagg som skyddar oss från myggen. Min syster, min mamma och jag har varit mycket i skogen tillsammans, och alla kvinnor man möter i skogen har huiva på sig. Vår närvaro i skogen finns också här, i olika stadier av förslitning. Hucklena ligger bara hemma i en korg, så det kändes fint att tvätta och vika dem och göra dem till utställningsföremål och en historia, ett tidsperspektiv.
Hon slår ut med armarna och ler när hon säger:
– Jag älskar den här skogen. Jag har varit där ända sen jag var liten, jag känner alla träd. Det jag beskrivit är en promenad som går via produktionsytan till det som jag upplever som en ganska orörd skog, till en sjö där jag kan blicka ut över nästa lilla produktionsyta. Hela essän går den vägen. Sedan kommer vi till den nya frösådda produktionsytan där det så småningom ska bli ny tallskog, där jag håller tal och berättar att jag inte kommer att möta de tonåriga tallarna i vuxen ålder.
Lena Ylipää och hennes syster har också funderat kring hur deras skog skulle kunna förvaltas i framtiden.
– Hur kan vi föra vidare våra tankar om skogen till nästa förvaltare och ägare? Det kan vi inte styra över, men det är roligt att fantisera kring residens och stiftelse. Hur kan man tänka långsiktigt kring arv och förvaltande?
De tänker inte göra fler avverkningar i sin skog.
– Vi ska vårda den och röja, och se till att planteringarna blir fin tallskog, säger hon.