– Det är roligt att berätta om sitt konstnärskap. Man får alltid syn på nya saker då, säger hon.
"Moskito Art Talk" är ett föreläsningskoncept som har initierats av Resurscentrum för konst, Konsthallen i Luleå och KKV Luleå.
– I mitt "Moskito Art Talk" tar jag med mig Lainio till Luleå och tittar tillbaka på teman i mitt konstnärskap.
Lena Ylipää är uppvuxen i Kiruna och Stockholm, men somrarna tillbringade hon alltid i familjens stuga i Lainio. Hantverk var en självklar del av livet på hennes mormor och morfars gård och det var så hennes intresse väcktes för konsten.
Hon utbildade sig på Konstfack i Stockholm och tog examen 1996. Efter det ville hon vända norrut igen och bestämde sig för att flytta till Lainio. Där blev hon erbjuden att ha sin ateljé i den före detta skolans slöjdlokal. Det blev mycket stora installationer eftersom hon hade möjligheten. Inspirationen fanns nära till hands.
– Jag har alltid arbetat med teman som jag har runt hörnet här hemma.
Genom norska gruppen "Pikene på Broen" som hon jobbade mycket med fick hon kontakter med andra konstnärer i Barentsområdet. Det var kontakter hon sedan hade stor nytta av under de sju år hon jobbade som konstkonsulent åt Region Norrbotten.
Under den perioden gjorde hon uppehåll med den egna konsten, men för några år sedan fick hon tillbaka skaparlusten igen. Hon och hennes syster ärvde sina föräldrars skog som de numera förvaltar, vilket fick henne att grubbla över alla olika aspekter på skog. Hon började skapa konst utifrån det och använde teckningen som verktyg.
När hon fick chansen att göra en utställning till Havremagasinet ifjol handlade den om skog.
Men genom åren har hon också haft många andra teman.
– När jag flyttade till Lainio såg jag att de tornedalska kvinnorna var väldigt sparsamt beskrivna såväl i litteraturen som i konsten och jag gjorde en installation kring förrförra generationens tornedalska kvinnor.
Klimatet har varit ett annat tema och ytterligare ett den tornedalska singelkulturen.
– I Stockholm när jag bodde där ansågs det hett att vara singel. Men singelkulturen på landsbygden betraktades som något sorgligt.
Hon gjorde en serie med verk, där humorn fick ta plats.
– Jag levde ju själv ensam då, så jag var också en del av mina verk.
I flera av verken fick singlarna mötas. Det kunde till exempel vara två singlar som möttes vid ett pimpelhål.
Även om hon i grunden är metallkonsthantverkare räds hon inte att använda vilket material som helst som krävs för att berätta en historia. Det har blivit ganska mycket trä och teckning, men hon vill alltid utvecklas och lära sig nytt.
På frågan om vilken teknik hon bäst behärskar svarar hon:
– Jag är väldigt bra på tankeverksamhet.
Under den tid hon arbetade som konstkonsulent i Luleå bodde hon i Boden i fem år. Hon längtar inte tillbaka.
– Den enda och den största längtan jag har, det är till Lainio när jag är borta. Förutom att det är så sagolikt vackert ute just nu, så är det en miljö som ger mig otroligt mycket, både som människa och konstnär.
Denna vinter tvingas hon ibland längta hem till Lainio, men inte så länge åt gången. Hon är med i ett projekt i Moskosel där hon är en av flera konstnärer som är inbjudna för att inreda ett antal sportstugor med sin konst.
– Det är jätteroligt att jobba med andra konstnärer.