Lab 09 - en plattform för samtal
KONSTLab 09Kulturens hus, Norrbottens museum, LuleåPågår t o m 23 augusti
Foto: Patrik Boström
Vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem går så långt att han ser den evolutionära mänskliga utvecklingen som förbunden med slump och misstag.
För det är enligt honom genom misslyckandet som förändring och förnyelse görs möjlig.
Och det är just vår förmåga att klanta till det som skiljer oss från andra väsen enligt Canguilhem.
Det är också dessa tankar som curatorn Jan Erik Lundström tagit avstamp i när han arbetat med Luleå art biennial, Lab 09, och dess tema risk.
Här berörs ett vitt spektra av det mänskliga risktagandet, eller de risker vi lever med. Men också i hög grad de risker som konstnärerna inom den samtida eller nutida konsten tar i sina försök att ständigt vidga sig och inta nya fält för att hitta alternativa vägar för konsten.
Det kan ju faktiskt gå käpprätt. Bli esoterisk och obegripligt. Eller banalt övertydligt.
Det banala glider Lab 09 undan, liksom det obegripliga.
I stället är det en stundtals överraskande, underhållande och i vissa fall smärtsam utställning som inte låter sig inordnas i någon homogen eller illustrativ tolkning av temat "risk".
Visst kan man förstås mena att Tilman Küntzels verk Riskera ditt skinn, där Rödaktig Sugbarb får äta på fötterna hos de besökare som vågar riskera sitt skinn, är illustrativt. Och man kan argumentera för att Christian Sievers installation En polisbil, parkerat framför Konsthallen med blåljusen påslagna rör sig i en svårgreppbar gråzon eftersom verkets betydelse snarast återfinns i katalogtexten. Men bakom de blinkande blåljusen ryms en diskussion om vår säkerhetsneuros i samhället efter 11 september 2001 och hur vi ser på världen efter det.
Eller så kan man påpeka att risken med att gå i Caglar Uzuns trappor är uppenbar, trots att verket egentligen berör våra invanda mönster och vår kroppsliga erfarenheter som ofta avgör hur vi förhåller oss till omvärlden.
Mycket är alltså inte vad det synes vara vid en första anblick på Lab 09.
Jag skrattar rätt gott åt Sylvia Winkler och Stephan Köperls video Dörrad på stan där de båda konstnärerna cyklar runt i en stad och sjunger (inte helt oävet) om hur en kompis blivit "dörrad" av en bilist då bilens ägare öppnar bildörren och kliver ut.
En liknande tragikomik uppstår i Cecilia Lundqvists animerade video Dödläge, där en man och en kvinna riktar var sin pistol mot varandra - oförmögna att ta sig ur situationen. De pratar med var-
andra, men ändå inte, och dialogen blir helt absurd då ingen av dem kan sänka sitt vapen i rädsla för att den andre ska skjuta.
Det är verk som med underliggande svärta och en komisk ton berör en slags skörhet i den mänskliga tillvaron - att slutet inte behöver vara längre bort än en bildörr, eller en kula.
Hos Yusuf Murat Sen återkommer det våldsamma draget i den mänskliga karaktären genom verket Att läka såren.
Han visar bilder som är tagna i Sarajevo 2008 och visar byggnader som skadades under kriget.
Det är ett dokumentärt arbete som glider in i det fiktiva. Och genom digital fotobearbetning har han lagat kulhålen i fasaderna - som en dröm om att allt det som skedde på 90-talet skulle kunna läggas till handlingarna och såren läkas.
Även Benjamin Gerdes och Jennifer Hayashida ger sig i kast med historien i ett dokumentärt anslag genom videoessän Strike Anywhere som handlar om tändstickskungen Ivar Kreuger.
Men de vidgar historien om tändstickskungen och lyfter exempelvis in den ideologiska konflikten mellan Keynesianskt tänkande, som exempelvis den svenska staten ägnade sig åt, och Keynes intellektuelle huvudmotståndare Friedrich von Hayek.
En skiljelinje som tydliggjorts genom dagens ekonomiska kris och där pendeln än en gång svängt till Keynes fördel, med tankar på att staten ska gå in och stödja marknaden under kriser och därmed minska det sociala lidandet.
Något som är uppenbart främmande för von Hayek när han intervjuas i videoessän, som verkligen lever upp till en essäs grundidé om att försöka undersöka ett ämne ur ett flertal aspekter.
Men det verk som oundvikligen berör mig mest är Martin Sjöbergs Modern Kvinna - en studie i fara. Det är på många sätt ett enkelt verk, men klangbottnarna är flera.
Här ses en människa insvept i burkaliknande kläder stenas framför kameran. Och när sten efter sten träffar kroppen blir det nästan omöjligt att uthärda videon. Det är svårt att se den iscensatta misshandeln.
Samtidigt ger titeln vid handen att verket inte enbart riktar sin udd mot fundamentalistisk islam. Det kan lika gärna vara en kommentar till vad det innebär att vara kvinna i den moderna västerländska kulturen - även om det är lätt att vid en första anblick reducera verket till en kommentar om sharialagarnas dogmatiska omänsklighet.
Det man slås av i Lab 09 är den spännvidd av uttryck som samlats inom ramen för temat "risk". Det lekfulla ryms sida vid sida med det djupt berörande och svåra - utan att utställningen för den skulle faller isär och det känns som att det löper en röd tråd mellan de flesta av verken.
Kanske kan man, om man vill ta till "stororden", säga att den i någon mån är en spegling av det mänskliga livets många aspekter; våra estetiska överväganden, det som ryms i vårt undermedvetna, våra historiska misstag, våra pågående misslyckanden i miljöfrågorna och vår lekfullhet.
Om inte annat är Lab 09 en bra plattform för en diskussion om vad det innebär att vara människa.
Så jobbar vi med nyheter