”Earth Talks” skulle ha vernissage den 25 mars, men blir inte av på grund av pandemin. Själva utställningen i Wip:sthlm konsthall är dock öppen för besökare till den 5 april. Dessutom går den att uppleva digitalt.
– I coronakrisens spår måste man tänka nytt, säger Åsa Landström som tillsammans med fotografen Anna Ledin Wirén erbjuder ett digitalt besök i utställningen i konsthallen i Stockholm.
Hon är uppvuxen i Luleå, med rötter i Dokkas på sin pappas sida, och flyttade till Stockholm 1983 för utbildning på Konstfack.
Det centrala i hennes konst handlar mycket om vår relation till naturen och till oss själva. Om konflikten mellan självupptagenhet och förmågan att ta in globala kriser som gör intrång i vår bekvämlighet:
– Vi måste orka ta oss ur vår lilla sfär och lyfta blicken, se vad som egentligen sker. Det återkommer i mitt konstnärskap, vare sig jag vill eller inte. Mina målningar är ögonblicksbilder från vad som händer i naturen i klimatförändringarnas spår.
– Tanken som fått mig att göra utställningen, och att jobba så storskaligt, är känslan att nu pratar naturen med oss. Mer än någonsin är den en levande organism, inte något som bara står till vårt förfogande. Det handlar om att ta hand om den.
Hon beskriver konsten som en tidsmarkör:
– Det blir ett avstamp i tiden, med nya ögon, eller ger en ny blick på tidsandan och vad som händer i samhället. Det blir ett slags språk som talar både till dåtid och kommande, och säger något om oss.
– Jag är ingen klimatforskare, men som Annika Norlin säger: ”Jag kan bara gå känslovägen.” Det är väl det enda språk jag har. Det är därför mina målningar är så stora, jag vill förmedla en känsla.
Åsa Landström utbildade sig först till arkitekt.
– Men konstnärskallet är starkt. Och arkitektyrket är ett krävande yrke, det funkade inte för mig att göra både och. Jag har fortfarande såna uppdrag, men försöker hålla mig från dem för tillfället, för jag vill jobba med mina bilder, säger hon och skrattar till innan hon tillägger:
– Man kan också kalla det för defekt att man inte klarar av att hålla sig ifrån det, men får jag inte hålla på med konsten blir jag olycklig. Det är en stark drivkraft. Jag älskar inte att skriva om det jag gör, det tycker jag är väldigt svårt. Och att prata om det tycker jag väldigt illa om. Men att göra skulpturer och bilder är mitt språk.
Just därför dras hon också alltid tillbaka till konsten:
– Jag har alltid hållit på, och alltid älskat att rita, måla och skulptera. Mina föräldrar tyckte att jag kunde hålla på med det som hobby, och mina egna barn håller inte på med konst, de har sina egna yrken. Man vill sina barn väl, men ibland kan jag känna mig avundsjuk på konstnärsbarn, där det har varit accepterat att bejaka det här. Min pappa var ingenjör, men när han kom hem gick han på en gång till sin verkstad där han skulpterade och snickrade.