I slutet av 1990-talet drabbades nederländska Hilde van Amelsvoort av utbrändhet. Där började också hennes resa mot konsten.
– Jag klarade inte att ta hand om mig själv genom mitt huvud, men jag upptäckte att man kan få utlopp genom att skapa, utan att använda ord. Jag började med en enda färg på ett papper och sedan dess har jag inte slutat. Jag gör det för mig själv, för att få ut det som är där.
Så småningom gick hon över till akrylmåleri.
– Sedan hittade jag fotopolymer som är väldigt föreställande. Och på något sätt hittade jag tillbaka till abstrakta motiv i grafiken.
”Från intryck till uttryck” heter hennes utställning på Galleri Lindberg i Luleå, med vernissage på lördagen. Den består av tre delar, tre olika projekt, tre olika uttryckssätt.
– Men för mig är det samma sak, det är mina uttryck.
En serie svartvita bilder med titlar som ”Tältkåtan”, ”Snögräs” och ”Morgondimman” beskriver hon som en hyllning till Norrbotten:
– Det är i grunden foton som jag bearbetat för att få fram den stämning jag vill ha. Sedan gör jag fotopolymer av dem, då blir det grafiskt tryck. Och jag trycker på blött papper för att få mycket djup i bilderna.
Motiven är både landskap och närbilder.
– Jag gillar mönster i svartvitt, det blir så grafiskt, säger hon och pekar på ”Isblomma”, där isen fryst till vackra mönster runt stenarna. Sedan tillägger hon:
– Men jag gillar inte bara fjällen, utan även skogarna och urskogarna, att gå över myrmarkerna när det knastrar under fötterna.
Det stora, färgstarka verket ”Playground Field Zero – Helheten är större än summan av delarna” består av tio lekfulla fåglar.
– Jag gillar stort men också väldigt smått, säger hon och visar några miniatyrer i fotopolymer.
I en del av galleriet finns även textila verk, sju monotryck på bomullstyg. Hon använder en mall med 96 kvadrater och lägger på färg med en japansk spatel.
– Det är jättekul, för varje färg blir det ett annat uttryck. Det går inte att hitta samma figur två gånger, alla är olika. Jag gör samma rörelser men de blir aldrig desamma. Men de hänger ihop ändå. Det skulle vara kul att göra lika många som det finns människor, säger hon och ler.
I många år hade hon vandrat i de svenska fjällen innan hon bestämde sig för att leva nära dem. Men hon började med att lära sig svenska. Därefter flyttade hon till Stockholm 2009 och några år senare till Jokkmokk.
– Jag hade en stuga i Njavve sedan tidigare. Och Jokkmokk är centrum i norr, säger hon och ler.
I sin konst får hon inspiration och idéer genom att ”hålla på”.
– Jag gör något varje dag, någon fem-minuters med bara krumelurer, men då håller jag kontakt med min kreativitet. Då kommer också idéerna. Jag tror att vi alla har skapande inom oss. Vi hittar olika uttryckssätt, men konsten är att hålla kontakt med det bland alla ”måsten” i vardagen, säger hon och tillägger:
– Det är kontakten med det som är livet. För mig är livet inte att gå på puben. Det kan vara trevligt, det är inte så jag menar. Men den där kontakten med skapandet, med naturen, med en annan människa. Det kan också var mötet med en bild, man kan lyssna på vad som händer och bli berörd. Livet händer ju i de små detaljerna.