Mats Wikströms utställning fyller tre rum i konsthallen och är hans största någonsin. I galleriet på övre plan har han bokstavligen tapetserat väggarna med sig själv. Där finns försändelser, en dekorerad lampa, en video där han dansar i kostym, och filmen ”Jag är en konstnär i Norrbotten”, som numera är i Moderna museets ägo. En nytillverkad tapet har fyllts med tavlor för att skapa ”hemkänsla”.
På väggen mittemot är det mer sakral stämning med en ikonliknande skapelse där hans eget huvud avgjutet i brons har fått en gloria av Treo-rör. Och som så ofta i Mats Wikströms konst får blinkningar och humor stort utrymme.
I bildverkstan får barn måla på hans bilder och skapa nya karaktärer.
Verken i installationen är från 1980-talet och fram till i dag.
– Det här är ett sätt att sätta in sig i olika sammanhang och bli viktig. Men också lite roligt, lite kul, tankarna kan gå iväg. Man vill vara någon, man vill vara bra.
– Hela projektet och hela mitt konstnärskap handlar om det. En viktig aspekt är att jag vill bli respekterad av omvärlden, men har inte känt att jag har blivit det. Och det tror jag inte beror på omvärlden, det beror på mig, på min syn på mig själv.
Längst in vid trappan står hans kända skulptur av gubben med höjd arm, en typ av självporträtt som avslutar den delen av utställningen.
En våning ner visar han sin konst, med hundratals verk i olika storlekar och material på väggar, golv, och bord.
– Det är min livsresa, konst som jag har gjort genom åren, men det mesta är nytt. Målningarna och en del av trägrejerna har jag gjort på sistone, säger han och pekar på två träskulpturer:
– Att stanna vid lite grövre uttryck är ofta bra. Jag upplever att man kan läsa in lite bredare än om det är definitivt, att så här ser den ut. Trä är vackert i sig själv, det har en inneboende positiv energi.
Den tredje delen i hans utställning ska fyllas med händelser:
– Det ska bli ett intressant rum att gå in i, med en scen och ett altare. Varje torsdag då det är kvällsöppet ska det vara program med musik, poesi eller något annat. Det ska vara lite fritt här, säger han och sveper med armen över den stora ytan.
– Här kan publiken sitta, eller dansa, eller bara vara. Mitt sätt att bemöta Luleå live är kanske att arrangera något själv, och kanske kalla det för Råneå Live. En viktig ingrediens är att i det här rummet ska det hända saker, säger han.
– Jag vill göra en bra utställning där folk kan gå in i och få ut något av det, en upplevelse. Och det är det jag har gjort här.
Thomas Häméns ”Dvala” består av en stor, svart låda som fyller större delen av rummet. På utsidan sitter tre övervakningskameror som filmar insidan. Tre skärmar i rummet visar vad kamerorna filmar.
Inifrån kistan hörs ljud och på skärmarna visas en enorm nyckelpiga, fastklämd på rygg.
– Verket är på ett personligt plan ett porträtt av den utbrändhet och känsla som jag hade sommaren 2018. Men också om konflikten mellan olika känslor, om att vilja hjälpa och att vara rädd, berättar Thomas Hämén.
I ett mindre rum visar han även skulpturen ”Asstral traveler” från 2016, en ”buttplug” gjord av koprolit.
Koprolit är ett stenliknande material som består av ett 140 miljoner år gammalt fossilt dinosauriebajs. Thomas Hämén har själv slipat den med en diamantklinga till formen av en ”buttplug”.
– Tänk att man faktiskt kan ha samma sak i sin stjärt som en dinosaurie hade, säger han och berättar att det första folk gör när han visar den är att lukta på den.
– Som att det fortfarande ska lukta bajs efter 140 miljoner år. Eller kanske för att de tror att jag har använt den, jag vet inte, säger han och ler.
Verket har visats tidigare, men aldrig i Luleå. Denna gång visar han skulpturen tillsammans med den animerade filmen ”The Moschops” av den amerikanska konstnären Jim Trainor.
Utställningarna pågår till 6 februari 2022.