Det var 2004 som Kirunakonstnären Liselotte Wajstedt läste en tidningsartikel om att Kiruna skulle flyttas.
– Det blev en chock, det var inget som jag och många med mig visste om, berättar hon om händelsen som blev starten för hennes projekt ”Kiruna Ortdrivaren”.
Projektet har visats på flera platser i Sverige och i många länder, men aldrig tidigare i hemstaden.
– Hela installationen visades på Norrbottens museum i Luleå sommaren 2020 och delar av den fanns med i ArkDes utställning ”Kiruna forever” i Stockholm, men jag vet inte om någon såg den på grund av det rådande läget. Så den största, mest komplexa utställning jag gjort försvann i pandemin. Därför är jag jätteglad för att den nu får visas i Kiruna.
Utställningen består av modellen av området, de tre filmerna ”Kvarteret Ortdrivaren”, ”Flickan Kiruna” och ”Bromsgatan”, samt egna fotografier som ett komplement.
Modellerna byggdes till filmen ”Kiruna Rymdvägen”, där konstnären arbetade med sin barndom och uppväxt på Bolagsområdet. I de animerade delarna med lerfigurer användes husen som bakgrund. Sedan blev de tre modellerna av Ullspiran, Schouggatan och Gruvfogdegatan som ett eget verk.
– Det är fantastiskt fina modeller som jag skapat med hjälp av modellbyggare Kristina Frank, som har fått leva och har varit med på utställningar i tyska Dresden, på Bildmuseet i Umeå och på andra platser, säger Liselotte Wajstedt.
– Jag har velat undersöka Kiruna och se det som ett slags väsen, och förstå vad det är som händer. Jag har tänkt och skrivit massor, sen har jag intervjuat Kirunabor om hemmets betydelse och dragit paralleller till mig själv om hem och trygghet.
Hon följde tre damer som tvingades flytta från sina lägenheter i ”Kvarteret Ortdrivaren”, och använde sina egna barndomsminnen och reflektioner från Bolagsområdet i ”Bromsgatan”. Hon har även gjort filmen ”Flickan Kiruna” där Kirunas förstfödda flicka Kiruna Söderberg ges en röst genom hennes barnbarn Britt-Inger Kiruna Forsberg.
Liselott Wajstedt är född och uppvuxen i Bolagsområdet, men lämnade Kiruna för konststudier 1991.
– Jag var väldigt fokuserad på det jag skulle göra, kunde inte tänka mig något annat just då.
Hon gick på flera konstskolor, målade och tecknade.
– Eftersom min pappa är konstnär var det vad jag trodde att jag skulle göra, tills jag var 30 år gammal.
Men så började hon med film, och utbildade sig på filmskolor.
– Där hittade jag rätt. Jag kom på att jag är ganska bra på att berätta. Men det är idén som får bestämma mediet, så det kan skifta. Jag kan måla ibland också, men det blir mest film, säger hon.
Hon har gjort många filmer, till att börja med blev det animerad, expressiv film, dokumentärfilm.
– Jag hittade verktygen att berätta och tycker om att jobba med både film och konst. Jag har alltid velat berätta historier, men de fick inte alltid plats på en bild, så det kändes naturligt att gå över till film.
– Berättelsen är alltid viktigast. Jag tänker inte så mycket på min konst på det sättet, jag brinner för berättelsen.
Hon ägnar också mycket tid åt skrivandet och har gått en manusutbildning för tv-serie och långfilm. Hennes första långfilmsmanus är precis klart för produktion. Filmen utspelar sig i Kiruna och planeras spelas in under vintern och våren.
– Jag kan inte riktigt släppa Kiruna. Det är en fiktion men utspelar sig på en plats som är rörlig och lämnar öppet för att ha lite dokumentära delar.
Om allt går som planerat har filmen premiär i början av 2025.
– Det är långa perspektiv. Filmen ”Tystnaden i Sápmi" jobbade jag med i åtta år. Just nu har jag tre projekt på gång, alla i olika stadier, säger hon och nämner en långfilm, tv-serie och en kort konstfilm, som exempel.
– Och jag har fler idéer. Ett liv räcker inte till.
Och nu rivs Ortdrivaren?
– Usch. Jag var där förra veckan och fotade en hel del, det gör ont, det är jobbigt, väldigt svårt. Dels har stadshuset försvunnit, och nu kommer hela skylinen att förändras. Det är otroligt vackra hus, ett sådant slöseri. Så sorgligt.
Kvarteret Ortdrivaren har ritats av arkitekten Ralph Erskine och har blivit en symbol för staden Kiruna.
– När jag växte upp på 1980-talet var husen fula. Alla pratade om dem som ”rysslandshus”, de hade konstiga smeknamn. Vi fick ju inte lära oss att vara stolta över vår stad, fick inte lära oss vem Erskine var. Det var en stor arkitekt, sånt har jag tänkt på först nu efteråt, när jag studerat konst, att wow, de är ju jättevackra. Väldigt nyskapande.
Samtidigt som Liselotte Wajstedts utställning visas i Konstmuseets lokaler pågår en utställning om Ralph Erskine i stadshuset, producerad av Norrbottens museum.
– Det är jättehäftigt att se hans idéer kring Kiruna, och vad det hade kunnat bli. Han hade velat ha det mycket större. Husen i Kiruna hade roliga namn som Berlinmuren, Mullbänken, Spottkoppen och Snusdosan. Den ”pratar” mycket med min utställning, man får en helhetsbild av historia och nutid.
Hon berättar om ett av hans hus som inte fått lika mycket uppmärksamhet, det kallades Idioten och låg ner mot järnvägsstationen.
– När jag frågat folk om varför de tror att huset heter Idioten sa de att det hade konstiga vinklar med pelare mitt i. Hjalmar Lundbohm hade ju en idé om att Kiruna skulle vara en framtidsstad och han förstod sig på konst. Jag fattar inte vad som hände på 1980-talet när jag växte upp, varför vi inte fick lära oss mer om det.
Liselotte Wajstedts känslor för hemstaden är blandade:
– Jag ser förvandling både utom och inom mig. Jag kan inte relatera till den nya stan än. För mig är Kiruna byggt på ett fjäll, med utsikt. Nu är vi nere i en grop. Det kan säkert bli bra, men jag kan inte själv relatera till det ännu.
– Mamma och pappas hus på Schouggatan står kvar, då har vi sett allt runtomkring försvinna. Min mamma brukar säga ”Oj, vilken fin utsikt vi fått”. Så hon vänder på det, även om det är sorgligt. På något sätt vänjer man sig också.
Liselotte Wajstedt återvände till Kiruna 2013–2017. Och hon vill flytta hem igen:
– Det finns delar i Kiruna som kommer att stå kvar som är jättefina. Om jag ska flytta tillbaka, vilket jag alltid längtar efter, är det där jag ska bo, uppe vid Thuleområdet. Jag tänker inte bli gammal i Stockholm.
Vad saknar du mest när du inte är i Kiruna?
– Familjen, först och främst. Jag har en stor samisk familj som jag känner mig jättenära, och naturen. Mamma kommer från Nedre Soppero där jag varit varje sommar, vi har en stuga vid Kalixälven som är min ”hemmaplats”, och fjällvärlden. Men själva Kiruna vet jag inte, det har gått så fort.
Den 14 mars är det vernissage för Liselotte Wajstedts ”Kiruna Ortdrivaren” i konstmuseets lokaler i Kiruna stadshus. Utställningen pågår till i mitten av april.