Konsten har varit hennes följeslagare genom hela livet.
– Mina klasskompisar har pratat om att ”du var inte den som höll på att rita hästar till alla i skolan”. Men jag vet att många bildlärare har gett mig lite svårare uppgifter, de har sett att jag ”har något”, berättar Lina Maria Viitala.
När hon gick i trean följde hon med sin mormor på oljemålningskurs i finska Karesuando.
– Jag var enda barnet där, resten var pensionärer.
På Samernas i Jokkmokk träffade hon bildläraren Inghilda Tapio, som uppmanade henne att söka konstskola. Hon gick två år på konstlinjen i Sunderbyn. Sedan har det bara fortsatt.
Lina Maria Viitalas utställning på Kiruna konstgille består av verk i många olika tekniker. Där finns akvarell, akryl, pastell och en installation.
– Jag blir så uttråkad av att hålla på med samma. Tidigare kunde jag hålla på i evigheter och måla en tavla. Men när jag fått mitt första barn tog min tid slut. Jag var tvungen att hitta en ny, snabbare teknik. Det blev akvareller.
Lina Maria Viitala har tre barn mellan tre och sju år.
– Att hålla på med konsten har varit ett andrum från alla vaknätter, säger hon.
För några år sedan började hon måla ögonblicksminnen från barndomen.
– Bilderna har bara kommit, de måste ut. De är så roliga, de målar sig själva. Jag hade kunnat sova och måla dem, de bara fanns där. Bilderna är väldigt talande, fast de är supernaivistiska.
Av bilderna har hon gjort två böcker, ”Ingás sommar” och ”En vårdag med Ingá”.
– Jag har benämnt bokens huvudperson efter min morfars mor. Hon gick bort tidigt, när min morfar bara var sju år, därför vet vi så lite om henne. Jag har velat försöka komma tillbaka och hitta en kontakt där.
Genom böckerna har Ingá fått nytt liv.
– Jag tycker det är fint när mina barn nämner hennes namn, säger ”titta, där är Ingá”. Det känns som att hon är närvarande, det känns bra.
Bilderna beskriver ett samiskt vardagsliv och är inspirerade av Lina Maria Viitalas uppväxt.
– På andra sidan Kilpisjärvi finns en liten udde med en stugby som tillhör en sameby. Där har vi varit jättemycket när vi var små, och lekt utomhus. De är jättepersonliga. Men det som är så kul är att många kan känna igen sig i det.
I utställningen hänger just de bilderna lite längre ner på väggen, för att även barn ska kunna se dem.
Blir det fler böcker om Ingá?
– Om det ska bli fler måste jag måla fler bilder. Det är många som önskar en vinterbok, det kanske blir någon gång. När jag får tid.
Några målningar har Kirunamotiv, ett sätt för henne att bevara en del av den försvinnande stadsbilden. En installation visar fallande hus, bland annat det gamla stadshuset.
– Den är inte så superfin tekniskt sett, men den har att göra med hur husen rivs för att ge plats för malmen.
Den samiska historien finns med i allt hon gör.
– Den har alltid legat mig väldigt nära, det är som ett uttryck i mig.
Hon visar det senaste verket ”Den röda tråden”, som även är titeln på utställningen. Målningen visar en samisk kvinna som håller i en röd tråd. Den har väckt starka känslor, även hos Lina Maria Viitala själv.
– Den är så personlig att jag beslutat mig för att den inte får fotograferas. I dagens sociala medier kan bilder spridas så snabbt, jag vill inte att den ska fara iväg utan kontroll. Det känns bäst för mig själv.
Tanken med bilden har varit att koppla ihop historien med nutid.
– Jag vill ”connecta”, på något vis. Hon har broderat in det där i dräkten, samtidigt vill jag lyfta fram vad dräkten är. Man bär sin historia. Det kanske inte alla förstår, eller har respekt för.
Tavlan blev klar i absolut sista stund.
– Jag lade på det sista i slutet, innan jag tröck in den i bilen. Jag brukar vilja ha tavlorna uppe hemma en stund, lära känna dem, men det har jag inte hunnit här. De ringde och sa att den var såld innan utställningen öppnades, jag sa att jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag har inte vant mig vid att den inte kommer att komma hem.