Det berättade hon när hon på torsdagskvällen var tillbaka i Luleå, staden där hon växte upp, och där hon bodde på Bergnäset tills hon var 20 år.
Hennes framträdande i Kulturens hus var det som skulle ha skett under Bok & Bild i höstas, men då blev inställt.
Bland annat berättade hon om hur hon i sin ungdom var en energisk person med koncentrationssvårigheter.
– Att teckna blev ett sätt att koppla av. Varje dag tecknade jag.
Senare utbildade hon sig i nio år vid olika konstskolor, de sista fem åren på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Det var också under utbildningsåren som hon tog sig namnet Mamma.
– I Stockholm fanns det många Karin Andersson så jag tog det, bara som ett skämt, sa hon.
Som denna Karin Mamma Andersson har hon gjort sig ett namn i konstvärlden. Hon är prisad, har haft hedrande uppdrag som att göra flera Nobelprisdiplom, samt haft flera uppmärksammade utställningar – den första vid Venedigbiennalen 2003.
I ett och ett halvt år hade hon förberett ”The Lost Paradise" i New York 2020, men i samma veva som den öppnade kom pandemin så efter bara fem dagar stängde utställningen.
Då fick hon ett telefonsamtal från Louisiana i Danmark.
– Det kändes om en tröst efter att utställningen i New York hade fått stänga.
Den utställningen hette ”Humdrum Days” och visades förra sommaren. Hon hade förberett den under pandemin, en period som rent yrkesmässigt inte var något problem för henne.
– Arbetsmässigt var det en bra period. Det var inget som störde.
Vad gäller det konstnärliga skapande påstod hon sig aldrig någon plan.
– Det är ganska trasslig process. Ibland har man en tydlig idé, men ändrar sig under vägen så att man slutar nån annanstans. Ibland bär idén hela vägen. Har jag målat en vecka i ateljén och sen är borta några dagar ser man det man gjort med helt ny blick och ändrar, sa hon och lade till:
– Det kan vara farligt när man är impulsiv, att man förstör nåt …
Hennes stil är varierad och personlig, även om hon medger sig hitta inspiration hos en del andra.
En tidig inspiratör var Dick Bengtsson.
– Han var väldigt viktigt för mig. Det var nästan som att vi hade ett förhållande, skojade hon.
Också andra konstnärskap påverkar henne.
– Men jag kan känna större samhörighet med en 1400-talsmålare än en samtida konstnär.
Ofta har hon målat landskap.
– Vi är präglade av landskap. Jag började med interiörer, men landskapen läckte in också där, erkände hon.
Trädstammar är också återkommande.
– Jag fotar träd hela tiden. Så sent som i dag fotade jag björkar på Bergnäset. Nävern såg ut som att den hade ögon.
Däremot kan hon bli generad av att måla ansikten, inte bara för att de riskerar att bli ”fula och töntiga”.
– De tar också väldigt mycket fokus.
I det goda samtalet med Erica Rönnbäck blev det kommentarer till många av Karin Mamma Anderssons verk. Ett var ”Hasch Hisch” från 2022 – som Moderna museet just har köpt in.
Hon tyckte sig vara mer precis tidigare. Med så kallade "Oil bars" känner hon sig ha återfunnit barnet inom sig.
– Jag vill bort från det fotorealistiska. Där vill jag inte vara. Man tappar sin röst.
Hennes skapande fortsätter att fascinera och är helt uppenbart i ständig förändring.
– Och utvecklingen är inte linjär utan spiralformad, menade hon.
Innan Karin Mamma Andersson tog plats på scenen var det meningen att det skulle vara ett samtal med Eva Lindström, nybliven vinnare av Astrid Lindgren Memorial Award, Almapriset.
Visserligen framkom det att hon gärna vill ha stora öppna ytor i sina bilder där figurerna kan röra sig och saker ske, samt att hon inte tänker särskilt medvetet på hur de ska bli, men annars blev det mest ett otal ”mm” när hon artigt bekräftade vad Katarina Kieri sa.
Den senare visade bilder ur Lindströms böcker och läste en lång rad textexempel, samt pratade själv.
Det blev ett generande exempel på sällsynt dålig känsla för situationen och närmast oförskämt mot den inbjudna gästen.
Mycket pinsamt.