Det har gått ett år sedan Joachim Karkea hade sin senaste utställning, i Kiruna. Sedan dess har han tillbringat mycket tid i sin ateljé i gamla brandstationen i Junosuando.
På lördagen är det vernissage för hans nya utställning på Galleri Lindberg i Luleå. Några av verken är i storformat, målade i våras med motiv från en och samma dag.
– En är från morgonen, en i dagsljus. Jag stannade i farfars lilla jaktkoja och grillade korv innan jag skulle hem, och då kom det där ljuset. Jag tänkte ”jaha, tack så mycket”. Det är så mycket lättare att måla det man upplever.
Samma kvällsljus återkommer i ”Kalhygge II”.
– Bakom huset där jag bor var det gammal granskog. Sen såg det ut så här en kväll. Men förödelse kan också vara vackert.
Joachim Karkea har alltid föredragit de stora formaten.
– Det är lättare att måla stort, men det tar längre tid. Ibland tänker jag ”kommer den här att bli bra”, det är svårt att veta i förväg. Det är viktigt att planera.
Att ställa om till mindre målningar var inte helt enkelt:
– Det tog ett tag, men det var faktiskt kul att måla de här små när jag kom in i det. Man måste tänka annorlunda och använda finare penslar. Det är svårt att måla en liten gran om man blaffar på med stor pensel. Jag fortsätter nog med det.
Drygt hälften av målningarna är lite mindre, och i lite annan stil:
– Det här är mer vått-i-vått, väldigt snabba. Motiven är saker jag sett, sen har jag hittat på lite. Som den här ladan, den är bara från skallen, säger han.
Han pekar på en bild och säger:
– Jag tyckte det saknades nåt här, tänkte vad tusan ska jag göra. Det blev fåglar, blev lite mer rörelse. Jag jobbar ju med ljuset, försöker få in stämningen.
Vad är hemligheten?
– Att blanda färg, hitta rätt. Ibland blir det inte som jag tänkt, men då kan jag göra något annat av den. Det kanske mer liknar kväll eller skymning, men det är färgerna som är grunden till allt.
Han visar en av målningarna och berättar hur han blandat tre färger som sedan separerade sig på papperet. Något som skulle visa sig vara ett lyckat misstag som gav extra skimmer åt bilden.
– De färgerna trivs inte med varandra, men det visste jag inte innan. Men efteråt tänkte jag att det var ju bra ändå, det ser ut som att det ska vara så.
Joachim Karkea experimenterar gärna, använder ibland hjälpmedel som tejp och gummimassa, och har utvecklat sitt måleri längs vägen.
– Jag har mer koll nu, det blir lättare när jag vet vilka färger jag ska använda. Jag behöver inte planera lika mycket, förut fick jag tänka länge innan jag började. Jag hittar också andra färger. Det är lätt att måla grått, regniga dagar, det gjorde jag också förut men tänkte att jag måste komma ifrån det. Så nu är det mer färgglatt.
Men akvarellen vill han inte släppa.
– Det är roligast att jobba med, och man måste ha tålamod – men det har inte jag. Det blir så levande, sprickningarna i gräset och mossan får man inte fram med akryl. Innan färgen torkar lägger jag på vatten, då blir det såna här blomningar, säger han och visar.
Han är ständigt produktiv och ser måleriet som något lustfyllt:
– Ja, går det bra kan jag sitta i flera dagar, går det dåligt blir jag mest sur och bitter och går därifrån ett tag. Jag sitter hemma och tänker, målar i huvudet hela tiden. Sen går jag tillbaka, säger han och ler.
Norrsken har blivit lite av Karkeas signum, och något som han blev känd för i början. I utställningen i Luleå har han bara med en enda norrskensbild.
– Jag tänkte att jag måste ha med en i alla fall. Jag fastnar lätt i det, det är så kul att göra, blir så levande, och man får mycket gratis. Men jag försöker göra lite annat nu.
Snöklädd mark och skog är något han arbetat mycket med på senare tid:
– Det gäller att få fram skuggningar, men snö är otroligt svårt att måla. Den är inte bara vit.
Naturen är hans största inspirationskälla.
– När jag är ute i skogen upplever jag saker som jag vill sätta på papper. Det är det som driver mig. Jag tröttnar aldrig.
Under vintern ska han förbereda nästa utställning, som blir i Göteborg. Men vad det blir för motiv har han ingen aning om.
– Kanske höstbilder, jag vet inte. Jag ska fara och jaga nu, då blir det mycket skog. Jag knallar en mil om dan, då hinner man se mycket. Tidigt på morgonen ska man vara ute, just innan solen går upp. Men nu har jag hela vintern på mig att måla.