Gunhild Piekkola, som hon hette från början, växte upp i Hedenäset som näst äldst i en stor syskonskara. Från tidig ålder tillbringade hon somrarna hos sina fastrar i Skåne.
Efter studenten i Haparanda 1969 i lämnade hon hembygden för studier och arbete i Lund, Umeå, Norrtälje och Skäret. Först efter 40 år återvände hon på riktigt, även om hon fortfarande har kvar sitt hus i Skåne.
– Jag är där jag behöver vara. Att bo på flera ställen är faktiskt en tillgång, berättar hon.
Skåne och Tornedalen kan verka som två ytterligheter, men Gunhild Stensmyr ser många likheter:
– O, ja. Gränsmänniskor. I Skåne finns närheten till Danmark och egen kultur med den danska dialekten, det är ju ett gammalt danskt rike. Vi i Tornedalen lever också vid en gräns, jag tror att det påverkar oss. Vi är inte ”storsvenskar”, som jag brukar säga. Och när jag är i Skåne är jag ambassadör, alla är så nyfikna på Tornedalen.
Hon berättar om en idyllisk uppväxt i Hedenäset med många barn i byn, fin skola och bra fritid.
– Konsten kom av en slump, det är inget jag vuxit upp med. Intresset kom genom mina studier och genom min man, som var väldigt konstintresserad. Men jag kommer ihåg att jag gick i sjätte klass när vår fröken sa till mina föräldrar: ”Gunhild ska nog jobba med reklam eller något sånt, hon tycker om att teckna.”
I gymnasiet tog hon extra bildlektioner.
– Så det fanns nog en kreativ ådra, säger hon och skrattar lite när hon tillägger: Problemet är att jag är så fantasilös, jag sitter med pennan och undrar vad ska jag teckna, jag har inget att säga. Det är roligare att uppleva konst än att utöva den.
Sin blivande man träffade hon när hon studerade i Lund.
– Vi var så unga, jag var 22 och Göran 25. Göran var väldigt konstintresserad och jobbade som färgkemist på Nordsjö färgs laboratorium. Vi gick mycket på utställningar, han var duktig på att teckna.
Långsamt väcktes hennes konstintresse.
– Jag tänkte inte på det då, det ingick i vardagslivet. Sen började vi köpa konst.
Hon utbildade sig till konstvetare och har arbetat bland annat på Bildmuseet i Umeå och på Norrtälje konsthall.
Gunhild och Göran Stensmyr bodde i Stockholm men hade sommarhus i Skåne. När ett hus med en gammal fiskaffär blev till salu i hamnen i Skäret 1997 slog de till.
– Det var ett ruckel, men ligger jättefint. Fiskaffären kunde bli en konsthall, det var min dröm redan då, det som drev mig.
Hon var noga med att det skulle vara just en konsthall, inte ett galleri.
– En konsthall har en pedagogisk uppgift, huvudmålet är inte att sälja. Syftet är att få människor att bli intresserade, att de lär sig om konst.
De renoverade och flyttade in i huset i mars 2001. Konsthallen, som de grundade tillsammans, öppnade i maj 2002.
– Göran kallade sig vaktmästare, säger hon och ler.
Men deras gemensamma drömprojekt varade inte så länge.
– Det är sorgligt. På nyårsafton 2003 dog Göran i cancer, bara 55 år gammal. Det gick väldigt fort.
Hon tittar ner i bordet en stund, plockar lite i en servett.
– Det var tufft. Där kom jag av mig lite i allt.
Men konsthallen drev hon vidare, med en utställning om året. Den första gjorde hon, tillsammans med konstnären Eva Marklund, som en hommage till Göran. Lokalen var tom, men i taket hängde vajrar som gick på en kompressor. De slog i väggen så det dånade med jämna mellanrum, som vågor in och ut mot havet. Utställningen fick titeln ”Lonely rivers”, från texten i Roy Orbisons sång ”Unchained melody”.
Hon bestämde sig för att ta ett sorgeår.
– Jag reste mycket, ensam, och tyckte faktiskt att det var jättefint. Sen började mitt liv på nytt.
Hennes blick är stadig och varm när hon säger:
– Jag brukar tänka på alla sorger, och att vi inte hade överlevt som människor om vi inte hade lärt oss att leva också i sorg. Man lär sig leva med den. Och man glömmer också.
Konsthallen i Skäret, som de redan från början hade bestämt sig för att driva i tio år, stängde hon 2012.
Då hade Gunhild Stensmyr redan börjat fundera på nästa utmaning; projektet Konsthall Tornedalen tog fart.
– Jag hade länge funderat på att köpa hus här, jag ville ha ett eget ställe i Tornedalen. Min bror tipsade mig om att det fanns ett fint hemman till salu i Vitsaniemi.
När hon åkte upp i maj 2009 såg hon den vackra vyn ner mot älven – och bestämde sig.
– Jag tänkte att här kan jag bygga en konsthall. Precis som Louisiana i Danmark, där man ser ut över Öresund mot Sverige, kan man från Konsthall Tornedalen blicka ut över älven mot Finland. Det var sagolikt vackert.
Hon skrev en projektplan och presenterade den för Tornedalskommunerna.
– Jag trodde att de skulle applådera och tycka att det är fantastiskt att någon kommer och vill bygga en konsthall. De behövde inte göra något, jag gör allt men ville att de skulle vara med.
Men responsen var sval.
– Det var verkligen ett sånt ointresse. Jag blev förvånad över att de inte förstod hur viktig konsthallen är.
Hon lade om strategin, bildade en ideell förening och höll en arkitekttävling. Sedan dess har hon tagit ett steg i taget mot förverkligandet av bygget.
– Och Övertorneå kommun, som varit så svårflörtad, tar all infrastruktur och trafiklösning. Det är roligt, nu är de ”all in”. Det mesta är klart, det är bara den sista finansiella biten som ska lösas.
Hon visar entusiastiskt skisser och bilder på den 1 500 kvadratmeter stora konsthallen, med fasad, planlösning, placering och parkering.
– Här möts man av en öppen spis, det är jättefint när det är mörkt och kallt. Det finns två gallerier, ett mindre och ett större, och ett auditorium. Vi ska ha en fin restaurang, men inte ”finedining”, folk ska känna sig bekväma. Vi är ändå i Tornedalen och på landet, det vore löjligt att rigga med vita dukar. Vår målgrupp, som jag hela tiden haft i åtanke, är tornedalingarna. Det är för oss vi bygger det här. Sen är naturligtvis alla andra också välkomna hit.
Trots att åren har gått håller hon lågan vid liv.
– Klart det har tagit tid, men jag är min egen uppdragsgivare, det är värre att ha någon som hetsar i bakgrunden. Planen var att vi skulle ha löst hela finansieringen förra hösten.
På frågan om när invigningen sker säger hon först med ett skratt att det är hemligt.
– Men vi säger att vi inviger 2022–2023, slår hon sedan fast med eftertryck.
Och sen?
– Sen ska jag bara njuta av konsthallen, berättar hon men säger samtidigt att hon har köpt en gård i Hedenäset där hon vill bygga ett centrum för slöjd och hantverk med kursgård.
Hon säger att hon aldrig har tvivlat på att konsthallen ska bli verklighet.
– Nej, det vore att svika sig själv. Jag har haft tusen motgångar under alla år, men det finns inga motgångar som gör att jag ger upp den här idén. Den blir av.
– Jag måste ha ett mål med livet, annars kan jag inte leva. Jag har alltid haft projekt, inte drömmar. Man kan drömma om saker, men att förverkliga dem är en annan sak. Projekt är verklighet, är jag tillräckligt intresserad så gör jag det.
Många uppfattar dig nog som en driftig och stark person?
– Ja, det är en drivkraft som inte går att stoppa. Att vara entreprenör är ett kall, ungefär som att bli konstnär. Det är inget man blir, det är något man är. För mig är inte målet att tjäna pengar, det är att göra det bra. Men ett projekt på 58 miljoner är ju på riktigt. Man kan inte börja ett sånt om man inte tror på sin affärsidé.
Är du aldrig svag?
– Alla människor är svaga ibland, men man är själv det största hotet om man börjar tvivla. Man kan inte resonera så, bara upp med huvudet. Det är så himla roligt, jag får sån energi. Och det gagnar ju alla. Det är roligare att dela med andra, jag lämnar något efter mig som alla kan ha glädje av.
Projektet är väl också speciellt för att det är i din hembygd?
– Jo, absolut, visst är det så. Det är inte av romantiska skäl eller så, men jag tror inte det hade varit samma hjärta i det om jag hade byggt någon annanstans.
Vad får besökarna uppleva när konsthallen öppnat?
– Det blir både lokala berättelser, med Tornedalens historia, och internationell konst. Jag skulle också vilja göra en jurybedömd salong, som Liljevalchs. Som gammal konsthallschef vet jag hur mycket konst betyder för människor. Men inte bara bildkonst, all kultur får oss att växa. Det kanske låter banalt, men så är det. För mig är konsthallen väldigt viktig, för jag vet att den gör skillnad.