Det har gått 55 år, men Gunilla Nilsson har än idag tydliga minnen från utställningen.
– Det jag minns tydligast är att det var vakter som var mörkt klädda. Jag var tio år och tyckte att det var jättespännande. I efterhand har de fått k-pistar och allt möjligt, det kan de väl inte ha haft? Det stod två utanför portarna och granskade folk, inne i salen stod två innanför dörren, och längst bort vid de stora fönstren var det också vakter.
Och visst minns hon rätt om vapnen, även om det inte var k-pistar. I NSD den 3 september 1965 står det: ”Picasso i Kiruna står under bevakning. Två pistolbeväpnade vakter patrullerar dag och natt i stadshushallen.”
– Min syster som var fyra år sprang omkring överallt, jag tyckte det var lite genant att hon inte kunde stå still. Men konstverken tyckte jag var fula. Jag sa högt till min pappa: ”Han kan ju inte alls rita, det ser hemskt ut.”
Gunilla Nilsson hette tidigare Lindmark och bodde i Kiruna till 1990 då hon flyttade till Boden.
– Jag är en riktig Kirunabo och åker dit ganska ofta. Jag har släkt kvar där, så det blir att jag far upp. Jag tänker att alla som är födda där fortfarande är Kirunabor, även om de flyttar. Det är som att det finns i ens hjärta. Nu börjar ju stan förändras, det är en annan stad, men vad gör det? Kiruna har alltid varit en föränderlig stad, det har alltid hänt saker.
Gunnar Lindmark tog ofta med sina barn på utställningar när de var små.
– Pappa var fruktansvärt konstintresserad för att vara en vanlig gruvarbetare, så han släpade med mig och mina syskon överallt, på alla möjligt konstutställningar. Det var ju kul, och förmodligen är det därför jag är konstnär i dag. Jag blev väl så inspirerad och ”hjärntvättad”, säger hon och ler.
Ett verk som hon särskilt kommer ihåg från Picassoutställningen är ”Gråtande kvinna”.
– Den tyckte jag var jättehemsk. Stackars kvinna, varför grät hon? Som ungar är i den åldern, man ser det som sticker ut, det som är lite sorgligt.
Gunilla, hennes syster och pappa var med på en visning för speciellt inbjudna gäster.
– Bland annat LKAB-ledningen var där, sa pappa. Han lever inte i dag, men han hade säkert kunnat berätta hur mycket som helst. Men jag har sett en bild på en klunga som står och tittar på konstverk, och ett litet barn springer i trapporna bakom. Jag är hundra på att det är min syster som springer där, hon kunde inte stå still. En annan försökte väl se viktig ut, antar jag, säger hon och skrattar.
Hon fick även följa med sin pappa till LKAB-hotellet för att titta på konst.
– Vi fick komma dit en kväll när ingen var där och fick se jättefina konstverk. Jag kommer ihåg Nils Dardels ”Den döende dandyn”. Nu är hotellet rivet.
När Gunilla Nilsson senare gick på konstlinjen i Sunderbyn hörde hon av sig till LKAB och frågade var konsten finns i dag, och om man skulle kunna tänka sig att ha en utställning, kanske med Kiruna kommun som också har en stor samling. ”Inga planer på det”, fick hon till svar.
I sjunde klass fick hon pryoplats i stadshuset. Där träffade hon en släkting som visade henne stadshusets källare.
– De hade stora trälårar med konst, helt otroligt. Han visade en Zorn, och jag blev alldeles till mig. Jag hoppas att de visar konsten, det hade varit jättekul.
Själv målar hon ofta Kirunamotiv.
– Det sitter i huvudet, Kiruna är så speciellt. Det är ett så fantastiskt ljus, varje gång jag åker upp blir jag lika hänförd. Och jag minns vinterdagarna när det började skymma, och det blå ljuset. Det finns ju ingen annanstans, helt fantastiskt.