BOK & BILD 2021
Tillsammans med konstnärskollegorna Anneli Furmark och Hilda Westerberg deltog hon i ett intressant och roande samtal som leddes av Denise Bergström.
Matilda Kenttä är uppvuxen i Kiruna och har bott och utbildat sig i Amsterdam i fem år.
Det senaste året har hon bott i Kiruna och jobbat med projektet ”Sju omvävnader” för Konstmuseet i Norr. Där har hon samlat in Kirunabornas trasmattor, rivit upp dem och vävt om dem i måtten av sju rum som ska rivas i samband med stadsflytten. Det ska även resultera i en publikation.
– Vävandet är en social plats. Alla som har varpat eller vävt vet att man inte kan få varpen på vävstolen själv. Vävstugor historiskt har varit en kvinnoseparatistisk plats där man skvallrat, kanske inte vävt så mycket hela tiden, säger hon och tillägger:
– Jag suger på att väva, är jättedålig på hantverk, men tycker om att tänka på hur det kan vara i teorin.
Matilda Kenttä känner sig inte som en typisk kirunabo och vet inte vad som gjorde att hon valde konsten:
– Jag gillar inte naturen så mycket, tycker om att vara inomhus. Kanske var det en kompis som ville bli konstnär, jag tyckte konstnärer hade bra stil, ville leva med dem.
Hon fick inspiration till sitt projekt när hon läste byggmästarinnan och Kirunabon Lina Hjorts dagböcker.
– Hon samlade bråte i början av 1900-talet och byggde hus. Jag tänkte på att man gör trasmattor genom att samla ihop saker. Jag tänkte på mattor, och på Norrbotten med marken, vad som är på marken och under den. Vi har järnet och golvytorna som vi lever våra liv med, och som kommer att brytas upp.
– Trasmattan är som en metafor för hur vi kommer att riva upp och bygga om.
Matilda Kenttäs mattor är formade av några rum som ska rivas: Kvinnobastun i badhuset, läktaren och sporthallen där strejkmötena hölls.
– Det är ganska skvallriga platser, inte monumentala platser som stadshuset. Jag älskar skvaller, säger hon.
Hilda Westerberg har också kopplingar till Kiruna. Hon är serietecknare och konstnär, och arbetar med just nu med en serieroman som utspelar sig i Kiruna i början av stadsflytten. Hon är uppvuxen i Stockholm, och delvis i Lainio där hennes mamma har sina rötter. I vuxen ålder valde hon att flytta till Kiruna och bodde där i fyra år under tiden då husflytten började.
Under den tiden började hon också göra serier. Nu går hon på Serieskolan i Malmö arbetar med projektet på heltid.
– Det handlar om stadsflytten, men också om vardag och människors framtid. Jag har samlat historier och använt mig av dem, men främst handlar det om mig och mina kompisar.
Hilda Westerberg återkommer ofta till Lainio som källa för inspiration.
-Jag var mycket i Lainio när jag var liten och fick mycket inspiration av att vara på den platsen. Jag har alltid tyckt om att jobba med många olika konstformer och gör det fortfarande.
Anneli Furmark är uppvuxen i Luleå men bor i Umeå sedan 30 år. Efter studier på konsthögskolan började hon med serier på heltid. Hennes senaste bok ”Gå med mig till hörnet” utspelar sig i någon som liknar Luleå, även om det inte är uttalat.
– Jag skriver Vråkberget istället för Ormberget, och Lingonstigen blir Kråkbärsstigen. Jag ritar hamnkranarna och järnverket som det ser ut i mitt huvud, det får vara Luleå men det behöver inte vara det. Men många kan nog känna igen vartenda gathörn.
Anneli Furmark beskriver sin väg till serietecknande som en ”ganska seriös omväg”.
– Om något hade låg status på konsthögskolan så var det landskapsmåleri och serietecknande, men det var det som jag ville göra. Serierna hittade mig, kan man säga. Det kom ganska sent, men sen var det bara som att öppna spjället.
Hur har då flytten från Norrbotten påverkat deras konstnärskap?
– När jag åkte från Luleå började jag se historier, innan dess var det bara vardag. När jag började med serier hade jag historier som är härifrån. Norrbotten var jätteviktigt för mig i början av mitt serieskapande, säger Anneli Furmark.
Hennes första serieroman ”Labyrinterna” kom 2002 och är den enda som är självbiografisk.
– Men mycket i de andra böckerna är hämtat från Luleå, det var viktiga år. Jag blir ganska rörd när jag kommer till Luleå, nostalgisk och lite ledsen ibland för att tiden gått.
Hilda Westerberg håller med:
– Jag kan också känna att det var nödvändigt att flytta därifrån för att skriva om det.
I projektet utgår hon ifrån historier som hon samlat in under fyra år.
– Men jag har många fler i bakhuvudet. Många historier är från Tornedalen, från mamma och hennes kusiner, och från mormor. Det är mycket humor och meänkieli, det finns så mycket bra att hämta om man kan berätta det på ett bra sätt.
Matilda Kenttä lämnade Kiruna ”så fort jag kunde”:
– Det är skönt att ha varit någonstans. Det var kul, men det känns också skönt att göra ett val att komma tillbaka. Och att man kan vara konstnär och bo i Norrbotten, säger Matilda Kenttä.
– Trasmatteprojektet ses inte som vävning, det är så basic. Alla hade vävstol hemma, det blev en bruksvara, som att baka bröd. Nu används de i bakluckan på bilen och som något för hunden att ligga på. Väven är bra som metafor för kvinnors arbete, både oavlönat inom hemmet och i fabrikerna.