Höga, stolta tallar omger det gamla torpet i gläntan, likt marmorkolonner runt ett tempel. Två katter susar iväg genom skogen när de märker att en bil närmar sig.
En skylt med texten ”Träskbränna konstmuseum P 50 m” sitter på husknuten.
– Det började som ett skämt, men inte bara det. Jag har en ganska stor konstsamling, det är museet. Sen, visningslokalen … Det är många museer som inte har någon lokal. Konstmuseet i Norr hade ingen under många år, Konsthallen i Tornedalen har ingen. Det här är Träskbränna konsthall. Tanken är att få hit en byggnad, men det är bara en tanke än så länge.
I tre år har Mats Wikström bott i stugan norr om Råneå som han fick av sin faster.
– Hon och hennes man, som var från Råneå, köpte stället 1960 och hade det som sommarstuga. När han dog i mitten av 1990-talet ville hon inte vara här längre, och jag fick överta den för tjugo år sedan.
När Mats och konstnären Sara Edström separerade för tre år sedan flyttade han till Träskbrännan. Han hämtar vatten från en brunn på gården, i uthuset finns ett dass och i köket står en kamin. Inne i Råneå har han tillgång till dusch, toalett och tvättstuga. Men huset var aldrig tänkt som en tillfällig lösning.
– Nej, jag tänkte att här kommer jag att bo. Det är inget stort ställe, men på den här tomten kan man göra ganska mycket
Han visar runt och berättar om planer på indraget vatten, nytt tak, utbyggnad och andra byggprojekt.
– Jag ser det som att det är min plats. Dels för att göra konst, men så småningom att hela det här är mitt … jag vet inte om det är mitt konstverk, men här gör jag min konst, och här stannar den, för det mesta.
Grusvägen nedanför är glest trafikerad.
– Det är två fast boende i Mörkheden. Det här är varken Böle eller Mörkheden, men jag tillhör byn litegrann, tycker både de och jag. Så jag är väl Bölebo. Ibland åker jag ner dit och tittar på älven, får lite himmel.
Mats Wikström har varit i New York nitton gånger sedan 2009.
– Men det har jag slutat med, för nu är jag här. Jag behöver det inte längre. Min känsla när jag var i New York är ganska lik den jag har här, just den här hemmakänslan.
Han sveper med blicken över gården och säger:
– Jag har nog aldrig känt mig så här hemma.
Mats Wikström ser nöjd ut när han berättar att någon hade ställt den skeptiska frågan ”vem fan har flyttat upp till Träsklida”, som det också kallas, när han var ny i byn.
– Man håller reda på varandra, på gott och ont. Man vet saker, och är mån om varandra, jag tycker att de är måna om mig. Grannarna är hjälpsamma, byborna är positiva – till konstnären. Jag är konstnären, säger han och ler.
Vad har Råneåbygden gjort med din konst?
– Jag tror att det har hänt ganska mycket med den, att jag har kommit närmare jorden och marken.
– Det lättaste av allt är att göra snygg konst. Det gjorde jag förr i tiden. Elegant, snitsigt, vackra färger. Jag sitter hemma och snickrar, målar saker, försöker mer och mer följa mina infall och det kan bli ganska fula grejer. Jag upplever att det är något intressant att vara i det där fula. När jag målar kan det ofta bli så, jag tänker vad snyggt det var och så får jag ett infall och tar bort allt.
Han säger att ”ful” kanske är en felaktig och lite nedvärderande term, men ett enkelt sätt att beskriva det.
– Det handlar om saker inuti, som talar till oss på ett sätt som man kanske inte kan förstå, att man kan bli lycklig över bilder som till synes är fula, men blir helt tagen av dem. Det händer mig ganska ofta.
Hans intresse för folkkonst ledde till att han och Birgitta Lindström gjorde en inventering av Norrbottens dolda konstskatt, och utställningen ”Där kärlek är” på Havremagasinet i Boden 2017.
– Kärleken kan vara väldigt hög i den typen av konst. Jag tror att den är gjord utan avsikter att gå hem hos någon annan än utövaren. Det kan vara att man vill berätta något, om en händelse eller en människa.
Han pekar på en bit orange byggtejp på jeansen:
– Jag körde ett stämjärn igenom dem och det blev ett hål, precis som ungdomarna har stora hål i byxorna. Mitt lilla hål står väl för den andel ungdom jag fortfarande har kvar.
Inne i stugans få kvadratmeter har han lyckats få in kontor, musikhörna, bibliotek, konstateljé, syhörna och snickarverkstad.
Hyllor med böcker, tavlor, skulpturer och slöjdmaterial fyller ena väggen. På kaminen finns olika kors, en jesusfigur och sonens tidiga konstverk. Dessutom ryms en gammal soffa och ett köksbord i rummet, utan att det känns trångt eller stökigt.
– Jag gillar att ha saker omkring mig. Det är en läggningsfråga, jag vill se på dem och har ingen riktig agenda. Om jag har dem nära är det lättare att följa infallen som jag får.
Han tittar på det stora korset ovanför kaminen och säger:
– Jag råkade ha det där korset, här är fler, och här är det enda som jag har gjort själv, i brons.
Jesusfiguren håller i en skylt med texten ”Eterkropp”.
– Det är namnet på mitt band, en andekropp som man bär med sig. Jag håller på med en viss andlig praktik, inklusive kristendomen – men jag anser inte att det är den enda.
Sin egen ”andliga praktik” benämner han som en sorts naturschamanism.
– Men där finns Jesus med, i den andliga världen. Det finns kanske flera, men Jesus ingår för mig, då tror jag att det är så. Ens sätt att förhålla sig till andligheten kan vara på många olika sätt. Men jag tycker att det är synd att varje religion anser sig vara bättre än andra. I grunden är det mycket samma sak.
Bandet bildade han vid 55 års ålder.
– Jag tycker det är enormt roligt med musiken. Både att plinka och få fram enkla melodier och hur det bara ramlar på ibland. Och texterna. Det börjar konst också vara, det kanske nästan syns här.
Han har också sjungit i Råneå kyrkokör, men nu är allt inställt på grund av pandemin.
– Det har varit fantastiskt trevligt. Att jag skulle tycka det var så roligt att sjunga i en kör.
Plötsligt plockar han fram en låda med träskedar, i olika former och stadier, och lägger ut dem på bordet. Några är halvfärdiga, andra har ornamentik på skaften, en som gick sönder har den konsumentupplysande texten ”Limmad”.
– Jag bestämde mig för att jag skulle göra 300 skedar, men har väl hittills gjort drygt 50. Om det är konst eller inte vete fan, men de är fina.
Han använder sälg och al som han tagit vid stugan, och sågar till grundformen med bandsåg.
– Sen använder jag bara skärande verktyg, aldrig sandpapper, det är förbjudet.
Skedtillverkningen har blivit ett terapeutiskt arbete.
– Det känns enormt fint, jag blir lugn och kan göra det utan att koppla in huvudet – eller så kopplar man in det och så far de andra tankarna bort. Det kanske är så det är.
Vägen blev lång och snårig innan Mats Wikström hittade fram till konsten:
– I min ungdom och tidiga vuxenhet var jag en väldigt svag människa, av orsaker som jag nu börjar förstå. Jag fick inte gjort det jag ville, dels följde jag med andra, dels styrdes jag av föräldrarna, i huvudsak min pappa. I nian hade jag en önskan i mig om något estetiskt, men min pappa bestämde mer eller mindre att jag, som han, skulle gå någon teknisk utbildning. Jag gjorde det, det rullade på.
– När jag var 23 år satt jag och var byråkrat på landstinget, var där som nån tomte i korridorerna i åtta år, tills jag tack och lov blev utsparkad i en stor omorganisation 1997–1998. Det kanske inte var så roligt då, men var det bästa som kunde hända mig.
Han fick avgångsvederlag och gick på konstskolan i Sunderbyn i två år, med Roland Larsson som lärare.
– Rolands tankar kring konst och undervisning har varit och är viktiga för mig. Det blev början på min utveckling, att gå från det alldeles svaga till något inte fullt så svagt. Och att jag började våga göra grejer.
Sedan vikarierade han som bild- och slöjdlärare i några år. I början av 2000-talet började han med gjutning, och har kunnat försörja sig genom konsten sedan dess.
– Konsten blev ett sätt för mig att hitta en plats i samhället. Jag har också använt konsten för att pröva mig själv i samhället. Men sen är konst ett sätt att leva, en identitet, att vara någon. Jag har kunnat vara någon.
I november 2021 ska han ha en stor utställning i Luleå konsthall.
– Jag tänkte ha ganska mycket små grejer, men har även större saker på gång. Det finns det som är gjutet, sen ligger det trä här ute som ska kunna bli något, som stockarna där borta. Men exakt vad det blir … jag har mina idéer men det brukar aldrig bli som jag tänker.
Även coronapandemin kan ge avtryck i konsten, tänker han:
– Man blir ju påverkad av att höra allt, och ens egen död blir lite mer påtaglig. Vi vet ju alla att vi ska dö, men man kanske tänker lite mer på att det faktiskt kan hända. Folk, långt mycket yngre än jag, dör ju av det här.
– Det kanske påverkar vad jag håller på med, att jag kanske försöker göra viktigare och bättre saker, och inte försöker stajla så mycket.
Till hösten är planen att Råneåbiennalen från 2018 ska få en fortsättning. Till stor del utomhus – i takt med tiden.
– Det finns så mycket fin och speciell natur här, även inne i Råneå finns det stora grönytor som man kan nyttja för konst. Det passar bra som det är nu.
De har fått pengar från Statens kulturråd, har löfte om stöd från kommunen och hoppas också på Regionen.
– Det återstår en del jobb, men jag hoppas och tror att vi genomför Råneåbiennalen i september. Vernissage den 29 augusti och förvernissage på Norrbottens museum den 26 augusti, med föremål som har att göra med biennalen.
Mats Wikström har många idéer, och vill bland annat knyta an till fordonskulturen i bygden, förhoppningsvis med hjälp av Kalixkonstnären Lotta Lampa som ofta jobbar med raggarkulturen i sina objekt.
Som en anpassning till rådande restriktioner vill han även förmedla biennalen digitalt.
– Det har jag tänkt ganska mycket på, och jag tror jag har en lösning på det. Det kommer att bli mycket bra, säger han och tillägger, nästan lite förvånat:
– Otippat att man skulle hamna i Råneå. Men det känns fantastiskt bra.
Mats Wikström har hittat hem.