Mikael Olofsson
Michelle Marie Roy
Marét Ánne Sara
Anna Viola Hallberg
Konsthallen, Luleå.
Pågår till och med slutet av augusti.
Fyra konstnärer bidrar till sommarens tema på Konsthallen i Luleå. Men efter att ha vandrat runt på utställningen frågar jag mig i sanning hur detta tema – sexualitet och erotik – kunde bli så avslaget. Ingenstans kittlar det. Kanske är det mest märkligt i Mikael Olofssons teckningar, ett konstprojekt som från början var tänkt som illustrationer till en pornografisk romanserie från 1950- och 60-talens Paris.
Men något pornografiskt uttryck finner jag överhuvudtaget inte. Därmed inte sagt att jag avfärdar hans konstverk. Tvärt om. De är lockande och suggestiva, men leder mig så långt ifrån erotiken man kan komma. I min hypotalamus triggas i stället avdelningen för feberdrömmar, där odefinierbara mönster aktiverar ett visst obehag, en bra bit utanför den greppbara verkligheten.
Han är alltså klart sevärd, men enligt mig för en helt annan anledning än den som åsyftades från början.
Lite på samma sätt blir det med Michelle Marie Roys bilder av transpersoner, homo- och bisexuella. Här finns också ett konstmanifest som landar i tesen att det sällan är möjligt att kategorisera de avbildade människornas sexuella läggning.
Så sant. Därmed blir också bilderna ointressanta ur det sexuella perspektivet. Eller i vart fall avaktiveras den aspekten. Följaktligen handlar det alltså om att denna utställningsdel visar ett antal porträtt, rakt av. Och som sådana finns i alla fall ett par höjdpunkter.
Den bild jag fastnar för är den ljushåriga kvinnan som drar koftan över huvudet, på väg att gömma sig såsom med en västerländsk nikab.
Marét Ánne Sara från Kautokeino är kanske den mest utmanande bland konstnärerna i denna utställning. Traditionellt samiska symboler kombineras med industriskövling, men även nakna kvinnokroppar. På en av tavlorna särar kvinnan på benen för att föda, och ut ur vaginan kommer en jordglob.
En stark bild. När en kvinna föder ett barn, frambringar hon också en helt ny värld.
Till denna utställning fogas en video av Anna Viola Hallberg som handlar om att homosexualitet var klassad som sjukdom ända fram till 1979, då en rad personer som en politisk aktion ringde in till Försäkringskassan och angav kod 302, och helt enkelt sjukskrev sig. Situationen blev ohållbar.
Videon är ett angeläget tidsdokument, ett reportage som verkligen hör hemma i tv-tablån. Frågan är väl om det med sin karaktär är att betrakta som ett konstverk som ska visas i en konsthall.
Hursomhelst är jag en aning förbryllad sedan jag lämnat utställningen. Om det här var en skildring av sexualitet var den i mina ögon i alla avseenden befriad från lust. Vilket naturligtvis kan tyckas en aning märkligt.