Hon har tecknat och målat så länge hon kan minnas. När hon kom in på Konstlinjen i Sunderbyn öppnades en ny värld.
– Jag skulle gå där ett år, det kan man väl unna sig, tänkte jag. Det blev fyra år, berättar Sofia Gefyr, som är uppvuxen i Luleå.
I Sunderbyn fanns 14 verkstäder där eleverna kunde testa olika material och tekniker.
– Där fick jag den totala friheten. Allt var så roligt där, men jag fastnade för skulptur och lera. Det finns så många olika tekniker, det är oändligt. Keramiken har aldrig något facit.
Vad var det som du fastnade för?
– Just att man kan översätta något från sin egen hjärna, det man tänker, och förmedla det med händerna. Det är något visst med det, säger hon.
Hon kan dreja, men det är det skulpturala hon vill arbeta med. Ofta använder hon gipsteknik, där hon formar skulpturen i lera och gjuter en gipsform för att kunna göra flera likadana, på olika sätt. Hon gör även unika skulpturer, som hon bygger fram utan formar.
Konstnären Peter Sundström, som var en av hennes lärare i Sunderbyn, tipsade om Formakademin i Lidköping. Hon sökte och kom in, och gick där i två år.
– Jag fick lära mig allt möjligt som jag inte visste om att man kunde göra, och grottade ner mig i det.
Sofia Gefyrs verk bär ofta spår av hennes stora historieintresse, bland annat marinarkeologi.
– Föremål som någon tappat på havets botten för 500 år sedan och som hittas i dag har både en historia och en fin patina. Jag kan fantisera vidare om vad som hänt, om det varit skeppsbrott, någon har tappat något, eller att arkeologer hittar gamla gravar. Det blir lite mystiskt, så där.
Hon har alltid haft en nära relation till vatten. Delar av somrarna tillbringade hon i Kalix och Haparanda skärgård där föräldrarna hade båt, och har bott nära vattnet även i Luleå.
– Jag har alltid tyckt att det varit lite mystiskt just med vattnet. När jag var liten fantiserade jag om att det kunde ligga ett gammalt skeppsvrak på havsbotten. Jag inspireras mycket av dykare som håller på med vrak, och till exempel Vasamuseet i Stockholm.
– Det är så fascinerande hur skickligt man kunnat få fram saker genom historien, som smycken, mönster och sköldar.
Hon använder olika tekniker för att få fram den speciella patina som föremål får när de har legat i jorden en längre tid.
– Just patina tycker jag är så spännande när det går att få fram. Ibland använder jag olika keramiska medel, annars tycker jag att det är roligt att måla fram det, patinera ytan så att det ser ut som att det är gammalt.
Sofia Gefyr betecknar sig själv som en antik-nörd som gillar gamla vapen, mässing, och pampiga saker.
Hon använder ofta metalliska glasyrer till sina verk och berättar att många tror att det är metall trots att föremålen är gjorda i keramik.
Ibland blandar hon egna glasyrer, andra gånger använder hon färdiga, beroende på vad det är för föremål hon arbetar med.
– Det sägs att man ska ha två liv för att vara fullfjädrad keramiker. Man lär sig nya saker hela tiden, det är det som är så spännande.
Hon tycker även om att arbeta med reliefer.
– Jag kavlar ut en platta i lera, och tecknar fram ett motiv utifrån en idé med hjälp av lera. Det är också något som jag har jobbat med väldigt mycket.
Två år i rad har hon blivit inbjuden att medverka i en skulpturpark i Kinnekulle. Sommaren 2022 gjorde hon en häst med riddarutrustning, med inspiration från gamla rustningar. Året innan skapade hon stora spikklubbor i två olika modeller som hon patinerade och glaserade på olika sätt.
– Det är roligt att jobba stort, men allt tar tid med keramik. Det är svårt att förstå vilken process det är.
Ibland får hon specialuppdrag.
– Det är roligt att gå vidare från det man själv håller på med, man får alltid en ny infallsvinkel när man får skapa något helt annat. Det är alltid nyttigt att vidga sina vyer, säger hon.
Bland annat har hon gjort priser till tävlingar på olika tatueringsmässor.
– De som tog hem priset på den senaste mässan i Jönköping var Luleåbor, det var lite roligt. Jag såg på sociala medier att de lagt upp dem i snön när de kom hem, säger Sofia Gefyr.
På Västra Götalands museum finns hennes dryckesbägare.
– Man kan jobba på så många olika sätt med keramik. Jag tycker att allt är roligt, alla uppdrag är olika.
Hon har också gjort Luleås hamnkran.
– Det är en annan sorts historia, Luleås historia. Kommunen ville ha en skulptural pokal att dela ut till anställda, något ”Luleåförknippat”.
Sofia Gefyrs vinnande förslag var just hamnkranen i keramik.
– Det var ett roligt men pillrigt projekt med mycket detaljer.
De är byggda en och en, eftersom de inte går att göra i en form.
– Ingen kran är den andra lik, men det är lite roligt också. Det blir lite rörelse, kan man säga, när de står bredvid varandra, som att kranen jobbar. På fundamentet är det vågor som slår upp mot kajen.
I november 2022 delades de första tre kranarna ut av kommunen.
Efter utbildningen vid Formakademin har Sofia Gefyr stannat kvar i Lidköping där hon bor med sin sambo och dotter.
Just nu är hon mammaledig, men arbetar med konsten när det finns tid.
– Jag längtar hem till Luleå och Norrbotten väldigt mycket, men det är lättare att bo här nere och kunna färdas med sin konst, bara sätta sig i bilen och åka till närliggande städer. Men det blir säkert någon utställning hemma någon gång, det vore roligt.
Tidigare hade hon ateljé i gamla ugnsparken på Rörstrand, men i dag har hon egen ateljé hemma i huset.
– Det är fördelaktigt att ha något själv när man jobbar som jag gör. Jag har ugn och allt som behövs. Man blir glad när det blir lyckosamt när man lägger så mycket tid på något.
– Ibland undrar man vad man gett sig in i. Sen är jag en arbetsmyra som gillar att gå in på detaljer, just den utmaningen att kunna efterlikna något som är riktigt. Och allt från gamla skelett till gamla kranar, säger hon och skrattar.
Hon har även planer på fler utställningar.
Hennes efternamn är Gefyr.
– Jag tog tillbaka ett gammalt släktnamn, ett soldatnamn från en förfader som var båtbyggare. Han tyckte att det var bra båtvirke i Sangijärvi, mellan Kalix och Haparanda, där min pappa är uppvuxen, så han slog sig ner där.
– Sen passar min konst till det här namnet. Det är som att cirkeln sluts.