Terriern Nalle skäller som en riktig vakthund från sin plats i fönstret när vi kör in på gården. Sedan följer han oss med blicken, på behörigt avstånd, under hela vårt besök.
Hans matte Alli Katri Forsstedt hade bott i Helsingfors i hela sitt liv när hon för tjugo år sedan flyttade till Sverige. Nu bor hon i det gamla prästbostället i Kaunisvaara tillsammans med maken Harry.
– Mina två bröder sa ”kom till Pajala”, och jag sa först nej. Men nu trivs jag här, säger hon och visar runt i huset, där varje vrå är fylld av hennes skaparglädje.
Där finns skulpturer, målningar och textila verk. Fantasifulla och detaljrika skapelser, ofta med en humoristisk blinkning.
– Jag har hållit på hela mitt liv, på något sätt. Mest har jag samlat grejer som jag sedan satt ihop. Källaren är full med olika metall- och träbitar.
I vintras fick hon veta att hon är allergisk mot metall, betong, akryl, oljefärg, material som hon arbetat med i hela sitt liv. Men så blev hon tipsad om att prova kalkmålfärg.
– Jag målade varje natt, det bara kom och kom. Det är numera det enda material jag kan använda.
En del av sin konst visar hon i en skyltfönsterutställning på Kirunavägen i Pajala som pågår till i slutet av juli.
Men hennes alster från ett liv fyllt av kreativitet finns fortfarande kvar i husets alla rum:
– Den här trädstammen hittade jag i skogen. Jag vände den upp och ner, satte på gamla handtag, gjorde ett huvud av betong och lite svart metall till foten, säger hon och går vidare:
– Här är ”Rudolf med röda mulen” som har fått vingar så han kan flyga. Den är gjort av en gammal strykbräda med huvud av ett toalettlock och klockor till ögon.
Hur får du idéerna?
– Jag vet inte, de bara kommer.
På en annan vägg hänger ett kvinnoporträtt i tovad ull, bredvid står figurer av papier-maché.
– Jag har saker överallt. Vill du se mer? Det här är min kärlekssaga som jag vävt till min make. Jag gjorde den när jag blev förtjust i honom. Och det gick ju bra, säger hon och ler.
Nästan varje dag ägnar hon en stund åt skapandet:
– Ja, eller mest på natten. När det börjar tystna, då är min tid.
Vad hade du helst velat använda för material om du inte blivit allergisk?
– Betong, det är mitt material. Men det senaste året, när jag har börjat måla, tycker jag att det också kan vara bra.
Under Alli Katri Forsstedts uppväxt fanns en manlig konstnär som alla såg upp till:
– Jag kunde inte ens tänka på att börja måla, för han var allt i vår släkt. Men nu kan jag. Jag har inget annat val.
– Jag tycker inte att jag är någon speciell konstnär, därför säger jag ITE. Jag är allkonstnär, gör lite av varje.
Även gräsmattan utanför huset är fylld med skulpturer. Där finns den stora ”Ängeln Gabriel” i sten och betong.
– Jag var rökare när jag kom hit. När jag stod ute och rökte på nätterna såg jag alltid den här stenens ansikte. Då gav jag den vingar.
När fotografen Pär Bäckström ständigt hittar nya vinklar för sina bilder säger Alli Katri till honom:
– Du är också konstnär. Man kan vara konstnär på olika sätt.
Ute på gårdsplanen är det lugnt och stilla i sommarvärmen, vindens lek med klockspelet är det enda som bryter tystnaden. Från den smala grusvägen vid huset är det fri utsikt mot öster.
– Där borta är Finland, säger hon och sveper med armen.
– Jag tycker om att man kan se det, att det är nära.
Får du hemlängtan?
– Nej, inte speciellt. Det är ju bara 50 kilometer bort. Jag kan åka dit när som helst.