Om hur originalet kom till 1888 kunde tidningsmannen Hugo Lindgren berätta. Han inledde sin text i Norrbottens Hembygdsförenings årsbok 1940 med orden:
”En främling i småstaden slog upp ett staffli mitt på Norra kyrkogatan och placerade sig själv på en medförd stol framför en duk”.
När målningen utfördes var Hugo Lindgren 14 år. Det var högsommar och Luleå en stilla småstad med 4 464 invånare.
Hugo och hans kompisar stod och såg motivet växa fram, partiet av Köpmangatan mellan nuvarande Tullgatan och Rådstugatan. Vattenpussarna efter sommarregnet fick ett ”livslevande” blänk av oljefärgen och hjulspåren i modden återskapade konstnären genom att med penselskaftets spets rista i färgen, en teknik som fascinerade den unge betraktaren lite extra.
Drygt 50 år senare, i mars 1939, visades utställningen ”Konstens vecka” i det nya Länsmuseet. En överraskad Lindgren upptäckte där en replik av den målning som han hade sett skapas ett drygt halvsekel tidigare.
Ännu mer häpen blev han när han såg signaturen Otto Hesselbom, ett ryktbart konstnärsnamn som vid den tiden nämndes tillsammans med Anders Zorn och Carl Larsson.
Så dags visste Lindgren också att mannen på gatan hette Svärd och var Luleås halva polisstyrka. Andra halvan hette Mattsson.
Husen närmast till vänster hade kallats ”Sprintburet” eller ”Skatboet” och hade rum som hyrdes ut till ungkarlar. I huset hade den ideella och opolitiska Luleå Arbetareförening också lånebibliotek och läslokal.
Huset en bit bort på vänster sida var skomakare Karl Fredrik Holms, markerat med en plåtskylt med en stövel. Holm var en skämtare och när han fick frågan om vad lagningen skulle kosta, brukade han motfråga hur mycket knarr kunden ville ha i skorna. Knarr ansågs förnämt och det åstadkom han för 25 öre genom att lägga två tunna läderbitar med utsidorna mot varandra mellan bind- och yttersula.
En bit bortanför Holms syns det höga rådhuset, där stadsfullmäktige hade haft sitt första möte 1864.
Närmare på andra sidan gatan stod svarvare C J Rödlunds gård och bortanför det handlanden N E Bergströms hus, vid tiden kallat stadens skönaste och renaste byggnadsverk. Båda de husen finns kvar än i dag.
Däremot syns ingen kyrkspira i bakgrunden. Kyrkan hade nämligen brunnit ner året innan i den stora stadsbranden och den nya kyrkan var ännu inte påbörjad.
I fonden går den korsande Rådstugatan. Från ett hus vid den gatan kom Johanna Magdalena Englund, som i december 1877 hade gift sig med tavlans upphovsman, kolportören Johan Otto Hesselbom.
Kolportör var en man som spred religiösa skrifter. Hesselbom var utbildad missionär, utsänd till Norrbotten som predikant för Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Det uppdraget fick han lämna efter några år. Uppfattningen var att han påverkats av andan i Norrbotten och blivit alltför radikal, så han blev avskedad. I stället blev han predikant inom Svenska missionsföreningen, men lönen var dålig och familjen flyttade efter en tid till Stockholm där han som 40-åring blev antagen vid Konstakademien, kort efter att han målat ”Gata i Luleå”.
Hans fru dog redan 1890 och det dröjde tills Hesselbom slog igenom som konstnär. Han debuterade vid Stockholmsutställningen 1897 och vid världsutställningen i Paris 1900 fick han medalj, vilket förde med sig inbjudningar till fina utställningar i Venedig, München och Wien.
Fotnot: Originalet av ”Gata i Luleå” lär vara i privat ägo, oklart var.