Hennes plats – och humlornas

Huset vid älven har varit hennes fasta punkt i snart 40 år. Platsen är också ett återkommande tema i hennes konst. ”Den är både mitt öde och min trygghet”, säger Jette Andersen.

"Hela utställningen är en beskrivning av min plats", säger Jette Andersen.

"Hela utställningen är en beskrivning av min plats", säger Jette Andersen.

Foto: Birgitta Östling

Konst2021-05-07 13:17

Humlor i olika former och färger står i centrum när konstnären Jette Andersen nu visar teckningar i kol och krita på Galleri Lindberg i Luleå. 

Hon beskriver en tid när hon stod med en färdig utställning och allt stannade av på grund av pandemin:

– Jag hamnade i limbo. Under den perioden var det väldigt många humlor hemma på gården. Därför är det nästan enbart humlor här, säger hon.

Genom åren har Jette Andersen använt sig av många olika material och metoder i sitt konstnärskap:

– Jag har jobbat med bland annat oljemålning, skulptur, installation och objekt. Jag tror att byte av format och teknik håller nyfikenheten och skaparlusten igång.

För några år sedan återupptäckte hon tecknandet. Hon började med kol på plastfilm, och övergick till lite mer färg.

– Jag använder oljekrita, som är lite fetare, men också vanlig krita och kol på papper. 

Till en utställning i Piteå gjorde hon stora, vertikala verk, men tyckte att de var svåra att hantera, förvara och transportera. Hon började teckna i mindre format, och satte sedan ihop dem fyra och fyra. Resultatet blev serien ”Enklare än så här blir det inte”, som finns med i utställningen.

Hon vill gärna lyfta fram tecknandet, som hon tycker har hamnat lite i skymundan.

– Alla tecknar, men det är inte så ofta som teckningen är verket i sin egen rätt. Att använda tecknandet som uttrycksmedel, i alla fall i så här stort format, är inte så vanligt, tror jag.

Jette Andersen har bott i sitt hus i Sandnäset, på södra sidan om Luleälven, i nästan 40 år. Hela utställningen är en beskrivning av det som har blivit hennes plats på jorden.

– Den är både mitt öde och min trygghet, men kanske också en sorts begränsning, att jag bestämt mig för att leva så där lite ”på sidan om”. Det är mitt öde att det blev så, att jag är kvar här sedan 1982. Men det är också en trygghet med en plats där man kan varenda sten.

Platsens närhet till naturen har också i hög grad påverkat hennes konst.

– Ja, absolut. Jag tror att det skulle ha sett annorlunda ut om jag bott någon annanstans.

Utställningen har ”liten vernissage” den 8 maj för max tio personer åt gången, och pågår till den 2 juni. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om