Mats Wikström, som bor i Träskbrännan utanför Råneå, ser de senaste årens utveckling av det norrbottniska konstlivet som en bidragande orsak till att han blev tillfrågad:
– De två Luleåbiennalerna har satt ögonen på Norrbotten. Därmed har också curatorer från huvudstaden lärt känna konsten här uppe, och 2020 fick jag vara med. Det är en förlängning av den händelsen, kan man säga.
Skulpturen ”Växandets vånda” och det självbiografiska videoverket ”Jag är en konstnär i Norrbotten” valdes ut av Moderna museet.
”Växandets vånda” består av stamdelar, utväxter och vrilar som satts samman till en tre meter hög skulptur. Stamdelen i björk stod i flera år utanför porten till KKV, Konstnärernas kollektivverkstad i Luleå. Från Mats Wikströms systers hus i Långsjöby fick han övrigt material som den tidigare ägaren, träsnidaren och konstnären Erik Norberg, lämnat kvar.
– Björkdelen ställde jag ut i Boden en gång, som den var. Sen kom de här två materialslagen samman och blev till en skulptur 2017.
Den har tidigare visats i Örnsköldsvik, Stockholm och Örebro. Nu blir den alltså en del av Moderna museets samling i Stockholm.
– Jag tycker att verket är bra, det har något över sig som är speciellt. Jag är bara en vanlig människa som håller på med konst. Men något har hänt inom svensk konst, de invanda cirklarna är rubbade. Och det är bra för vissa av oss – till exempel för mig.
Mats Wikström har en stark känsla för trä. När han för några år sedan flyttade till Träskbrännan och huset mitt i skogen kom han ännu närmare materialet.
– Här i mitt hus kan jag jobba med trä på ett sätt som jag inte kunde förut. Det jag håller på med är en förlängning av det man hållit på med i alla tider här uppe, gjort redskap och bruksföremål av trä, berättar han.
– Trä, som i den här stora skulpturen, har en inneboende kraft. Stamdelarna och vrilarna har, som jag upplever det, ett extremt högt energivärde som utstrålar kraft. Det är också mycket tid i det, varje del har vuxit i åtskilliga årtionden, dessutom har det gått lite snett i växandet. Trä har något inneboende som är bra, som jag kan gå vidare från. Leden i en kvist kan bli ett knä eller armbåge. Det är bra för mitt sätt att jobba och tänka, man behöver inte börja från noll, jag har något att utgå ifrån och vara i.