På nationaldagen öppnar årets sommarutställningar i Havremagasinet i Boden. På grund av pandemin finns endast två konstnärer med under öppningsdagen, och vernissagen pågår en hel vecka med guidade visningar. Men de fem utställningarna är öppna för besök hela sommaren. Även digitala visningar planeras.
Utställningen ”Språk” belyser språket ur olika perspektiv, som makt, identitet, och ordlös kommunikation. Nio konstnärer visar verk i form av målningar, skulpturer, videoverk och installationer och tar upp olika aspekter kring språk, både lokalt och internationellt.
Där finns berättelser om meänkieli och samiska, där visas en dokumentation av språk runt om i världen som är på väg att försvinna. I en fyra minuter lång film beskriver 13-årige Muhammed från Kurdistan sina traumatiska upplevelser av krig med hjälp av rörelser och gester. Ett rum har fyllts av upphängda listor från golv till tak med de vanligaste orden i världens länders nationalsånger.
Jubileumsutställningen ”Havremagasinet 10 år” gör en odyssé genom alla utställningar och projekt som gjorts genom åren. Och ”Till häst”, som visades första gången under öppningsåret 2010, har satts upp igen.
Dessutom har två konstnärer med rötter i Gällivare förenats i var sin stor separatutställning.
Erling Johansson växte upp i Sarvisvaara på 1930-talet. Hans långa, mångsidiga konstnärskap innefattar såväl måleri som teckning, skulptur och film.
Mer än 50 år senare föddes Olof Marsja i Gällivare. Hans intresse för att rita, teckna och bygga väcktes tidigt. 2007 började han med sameslöjd på Samernas utbildningscentrum, därefter gick han på Stenebyskolan, som är konsthögskoleförberedande, men med inriktning mer på hantverk. 2017 tog han kandidatexamen på Konstfack i Stockholm.
– Jag har kringelikrokat mig fram, det har inte direkt varit någon rak resa. Jag uppskattar verkligen slöjden, men det var något annat som hägrade.
När Olof Marsja studerade skulptur en termin på Bildkonstakademin i Helsingfors föll allt på plats:
– Där var det något som släppte, jag förstod att man får göra precis vad man vill. Jag hittade en brygga mellan slöjden, där man jobbar mycket med materialet, och det idéburna. I mitt huvud hade de två delarna inte samsats tidigare.
Just att låta materialen mötas, själva kontrasten, är en viktig del i hans skapande. Han söker sig ofta tillbaka till det samiska, och uppskattar klassiska traditionella material som trä, keramik, metall och glas.
– De har hängt med genom årtusenden i mänsklig konstproduktion, det är något med dem som har en sorts direkthet. Vi har en emotionell koppling till dem. Det finns ett slags kollektivt minne kring de materialen.
– Men ibland måste jag bryta upp och plocka in något annat, till exempel det som är industriellt producerat av vår tid, som kanske inte har det minnet. Och så får de samsas. Min egen föreställningsvärld är så begränsad av idéer och normer. För att bryta med de tankarna måste jag få vara i en lite kaosartad process för att hitta rätt.
Med åren tycker han att han har blivit tydligare i sitt uttryck.
– Kanske beror det på att jag är lite modigare i att bestämma själv. Det får vara lite mer smärtsamt också, att jag törs stanna i det som kan vara jobbigt för mig själv.
De senaste åren har han arbetat mycket med tankar kring mellanförskap, att inte känna sig riktigt hemma någonstans, som till viss del är självupplevt.
– Att växa upp i Norrbotten, först bo i Gällivare och gå på samedagis där det samiska är en självklarhet, och sedan flytta till Luleå. Jag har bearbetat känslan av att ha olika identiteter, och återkommer till att det inte är så enkelt.
Olof Marsja har jobbat med majoritetssamhällets tecken och med en del samiska tecken och symboler. Skulpturernas gestalter får på något vis ge ord åt det han själv inte kan uttrycka verbalt.
– Det är något med det där att handfast jobba med material och objekt. Jag kan teckna dugligt, men har alltid haft svårt att förstå perspektivet, intellektuellt. Att modellera något ter sig mycket mer naturligt, att göra i den formen som den faktiskt är.
Han arbetar uteslutande med skulptur, men har börjat tänka mer kring det arkitektoniska.
– Jag gjorde en relief i höstas, som blev startskottet på en ny idé, där jag rör mig bort från figurerna.
I Havremagasinets utställning visar han skulpturer från 2017 till 2020.
– Det är sex–sju gestalter, figurer i ett slags mänsklig skala i storlek. De tar inte direkt några mänskliga skepnader, med fantasiartade ansikten, men de går mellan att vara kroppar till att bara vara objekt – eller pinnar som sitter ihop till en kropp.
Han ser fram emot att ställa ut på hemmaplan – och att få göra det med Erling Johansson:
– Ett av mina tidigaste konstminnen är från Gällivare museums trapphus, där jag såg Erling Johanssons väggmålning ”Gällivare-Malmbergets födelse”, med grön bakgrund och små figurer som håller varandra i händerna. Jag uppskattade den så himla mycket, myllret av figurer, porträtten. Han var tidig i det där färgglada och stora. Det var något slags självklarhet att möta dem, det har etsat sig fast, säger Olof Marsja.
Sedan han fick sitt första barn för ett år sedan har känslan för hemtrakterna blivit ännu starkare:
– Jag kommer ihåg hur det var att växa upp här. Och jag tänker på att ens barn kanske inte får uppleva de där oändliga sommarnätterna.
Han hoppas kunna återvända norrut så snart som möjligt.
– Jag vill vara här uppe oftare, och försöker hitta sätt att kunna arbeta här uppe – för det är ju ändå hemma.