”Sakernas tillstånd” är samlingsnamnet på fyra utställningar av fyra konstnärer. En fortsättning, och avslutning, på Havremagasinets tema Jord.
Birgitta Linhart har arbetat med naturmaterial som skägglav, rallarrosor och rötter. Idén uppstod när hon formade ett sjok med skägglav till en bår.
– Jag såg hela min utställning ta form i det ögonblicket, berättar hon.
På väggen längst in i rummet har hon tecknat en jättelik rot med hjälp av kolkritor.
– Om jorden hade ett ansikte hade det kunnat se ut så här. Om jorden hade en röst skulle den säga att ”nu får det vara nog”.
I rummet har hon hängt upp bårar av skägglav. Brända rötter från vindfällen har formats till ett stort hjärta. Där finns även bårar av utblommade rallarrosor.
– Jag älskar det materialet, det påminner om fågelbon och känslan att man ska ta hand om något, säger Birgitta Linhart.
På golvet finns ett stort luffarschack av runda stenar som gett utställningen dess titel: ”Tic-tac-toe”, som spelet heter på engelska.
Ett filmprojekt om släktens kronotorp vid Laisälven blev starten på Anna Linders nio år långa projekt ”Colere”, som nu visas för första gången.
– Staten delade ut dålig mark till fattiga människor att bruka. Min släkt jobbade i 44 år med att odla och göra i ordning för att sedan kastas ut, berättar hon.
Torpet revs när släkten inte längre fick ha kvar kontraktet och med tiden tog växtligheten över platsen. Anna Linders mormor var ett av elva syskon i familjen.
– Hon tog med mig till platsen när jag var liten. De hade ett lyckligt liv, alla älskade stället, men under ligger den stenhårda verkligheten. De ägde inte marken, utan var beroende av staten.
I utställningen finns bland annat olika växter från platsen som hon torkat, pressat, använt i ”fotogram”, och i ljuskänsliga så kallade växtprintar som går att betrakta i tittskåp.
Björk och blåklockor är återkommande inslag.
– Björk är ofta det första som växer upp på en övergiven plats. Blåklockor var min mormors och flera syskons älsklingsblomma som också växte vid torpet.
Jette Andersens ”Livet i tingen vi lämnar efter oss” består av föremål som hon samlat under lång tid, och som härrör från hennes plats Sandnäset.
– Platsen, recycling, minnen och berättelser – och kanske vem jag är, sett genom det jag lämnar efter mig, sammanfattar hon sin utställning.
Där finns humlor som hon använt som modeller till tidigare utställningar, en bild på henne själv som barn, nötta arbetshandskar och ett gammalt handtag. Alla föremål bär på en historia, och Jette Andersen hoppas att föremålen även ska beröra betraktaren.
– Kanske tingen sätter igång deras egna berättelser. Konsten kan förändra din egen tillvaro när du ser det på ett annat sätt, säger hon.
Föremålen är sorterade i färger, material och struktur och sammanfogade till två installationer.
– Det blev som att måla, jag har jobbat med tingen som jag skulle ha jobbat med en målning. Jag har försökt att göra det estetiskt tilltalande, även om det är gamla, oputsade saker.
Jette Andersen har jobbat med återbruk tidigare.
– Jag känner stor tillfredsställelse av att göra något av ingenting, att vårda och ta till vara.
Det blir också en kommentar till den stora mängden prylar som tillverkas, som förbrukar resurser och smutsar ner.
– Till slut blir tingen det som tar livet ifrån oss, säger hon.
Jette Andersen visar även verk av gamla klippdockor och collage av krokiteckningar.
I källarplanet visar Kalle Brodins ”Jag är bergtagen”, ett projekt om gruvbrytning i Skåne då och nu, från tidigare barnarbete i kolgruvor till dagens "datamining" och konsekvenserna vid brytning av mineralen vanadin.
Utställningarna pågår 16 oktober–16 januari.