Starka och stolta tinar de grönländska konsterna fram och sprider sig, medan isarna smälter. På vernissagen med performancekonstnären Jessie Kleemann och tillsammans i maskdansen med skådespelerskan Elisabeth Heilmann Blind inbjöds besökarna till delaktighet.
Jessie Kleemann är grönländska och därför bär hon på en stor sorg. Inte ens i sin barndom tilläts hon ta del av sitt ursprung, sitt eget kulturella arv och sina egna traditioner.
Då handlade det om att det grönländska inte var fint nog. Det skulle uteslutas. Ingen skulle lära sig annat än danskt språk och leverne. Idag handlar det om något helt annat.
Det är som om hon bär på en hemlighet som vi andra aldrig fullt ut kan förstå – vi har det inte i våra gener. En mystik och värdighet vi enbart kan få del av genom att beakta det hon låter oss se. Men hon gör åskådaren delaktig, hon bjuder in till sin värld. Hon utesluter inte.
I bakgrunden finns en figur av pärlor från topp till tå. Det är en hellång klädnad som med sitt mönster beskriver bärarens status, på grönländskt vis. Tavlorna har mjuka pastellfärger och ett bord med svart duk och kritvita föremål står mitt i rummet.
Så börjar konstnären samla de vita föremålen från sina utspridda positioner till att bilda en cirkel. Mjukt nynnande rör hon sig smidigt runt bordet och lämnar färgstrimmor över de vita klädesplaggen och maskerna.
– Gröna Grönland, säger hon och skrattar när den gröna färgtuben färgar det mittersta vita bandet.
Hon menar att den globala situationen och de miljöhot vi alla står inför, innebär en genomgripande förändring av hur grönländarna ser på sig själva. Hon visar på de nya färger som möter dem nu.
Elisabeth Heilmann Blind är också grönländska och skådespelerska. Hon sätter sig vid ett uppdukat sminkbord och medan hon förmedlar den grönländska maskdansens ursprung förvandlas hon långsamt inför våra ögon. Den vackert isblå, genomträngande blicken tittar ut ur ett nersotat ansikte och de i vanliga fall rena ansiktsdragen förvänds i ett fult grin.
Det kan uppfattas som skrämmande och ganska vulgärt när de båda kvinnorna ogenerat visar större erotiska rörelser än vi är vana vid i sovrummet. Även attributen är erotiska, sminket groteskt överdrivet och ljuden de utstöter är mer djuriska än mänskliga.
Ändå känns det på ett sätt förlösande. Att något så överdrivet kan förena oss i skrattet och skapa delaktig gemenskap.
De grönländska traditionerna lever vidare och kommer att fortsätta att göra det. Med inslag av nya färger. Både på Grönland och i besökarnas minnen.