"Vision", digital screen.
Landskap, fjäll och stadsomvandling finns med i Kirunakonstnärens nya utställning som har vernissage på Galleri Lindberg i Luleå på lördagen.
Roger Metto bor sedan länge i Stockholm men med tiden har hans konst inspirerats alltmer av Kiruna, av landskapen och av fjällvärlden.
– När man har det nära inpå sig blir det så vant. Sen blir det ”Jamen så där såg det ut, jomen wow!”.
Han växte upp i Kiruna och lämnade stan 1984. Först flyttade han till Björkliden, där han bodde i fem år, och sedan söderut för konstutbildningar.
– Det är ett tag sedan jag flyttade, men jag är där rätt ofta i och med att familjen finns där. Pappa finns inte längre, men mamma och mina systrar är där, så banden finns kvar. Senast var i somras, då min mamma fyllde 90 år.
Roger Metto har följt stadsomvandlingen och har blandade känslor kring hur Kiruna förändras:
– Först tyckte jag det var gräsligt. Man går omkring där man vuxit upp och ser saker som väcker minnen. När de försvinner har man inte incitamentet till att börja minnas ens, det är lite läskigt. Men när de börjat riva stadshuset såg man fjällen igen. Det är vackert att naturen får tillbaka sin plats, så det är dubbelt.
Roger Metto trivs i den storslagna naturen i trakterna kring Kiruna. Här i Vassitjåkka, strax innan Riksgränsen
Han funderar kring hur mycket av staden som kommer att finnas kvar till slut. När han begravde sin pappa i Kiruna kyrka för några år sedan undrade han hur det blir när kyrkan flyttas.
– Det kommer att kännas konstigt, det tänkte jag på när jag satt i kyrkbänken. När jag döptes i den här kyrkan var den 52 år, och nu när jag begravde pappa var jag 53 år. Tiden, den är lång men ändå kort, om man tänker på en kyrka som är byggd 1912. Räknar man framåt 50 år är det nästan nutid. Så jag hoppas att de hittar någon bra plats.
Han funderar en stund och tillägger:
– Men om man inte flyttar stan finns det ingen gruvnäring, så det är inte mycket att välja på. Man får tänka lite pragmatiskt också.
När Roger Metto var med på invigningen av Kiruna nya centrum fick han en varm, positiv känsla.
– Det är något som börjar på nytt, det finns en framtid, det kan hända saker. Det byggs, det tillför en massa människor i stället för att det töms.
– Under hela min uppväxt var det som att alla snackade om att nu sticker vi, det går inte att vara kvar här, det finns inga jobb. Nu känns det precis tvärtom.
Nya centrum, med de höga husen, blev en märklig upplevelse för honom.
– Det känns inte som Kiruna längre, men jag har lärt mig att gilla tanken. Det är faktiskt en förutsättning för att staden ska finnas kvar.
Det var längtan till konsten som fick Roger Metto att flytta från stan på 1980-talet.
– Ja, jag var väl inte speciellt tekniskt intresserad. Och om man växer upp i Kiruna har man inte så mycket att välja på om man vill hålla på med kultur, man måste utbilda sig någon annanstans. Så var det då i alla fall. Men det tog ganska lång tid innan jag kom iväg, jag ville inte flytta direkt efter skolan.
Liten akvarell, Roger Metto.
Men så småningom insåg han att det var till konsten han ville gå.
– Jag har alltid tecknat och målat. I sjuårsåldern gick jag runt och fotograferade, tyckte det var väldigt kul med bilder. Så det har funnits med. Jag har känt mig lockad av bilder över huvud taget, det kändes naturligt.
Första besöket på Nationalmuseum i Stockholm blev en mäktig upplevelse:
– När jag såg vad man kan göra tänkte jag att det måste jag testa. Då var jag fast.
Han är utbildad vid Sunderbyns konstlinje, i Umeå, och vid Nordiska konstskolan i finska Karleby. När han kom in på Kungliga konsthögskolan flyttade han till i Stockholm, där han fortfarande bor. Och sedan dess har han arbetat som konstnär.
Drivkraften i att hela tiden utvecklas har varit med honom genom alla år.
– Jag vill hela tiden ha en känsla av att förkovra mig och bli bättre, att vässa instrumenten. Känslan att det här måste jag lära mig.
"The Island II", digital screen.
I början av pandemin hade Roger Metto en utställning i Bror Hjorths hus i Uppsala. När han gick runt och tittade upptäckte han en oljemålning föreställande två killar som springer omkring i cowboydräkter och någon indian.
Då bestämde han sig för att hälsa till honom – och började skulptera i trä.
– När jag kommer in i ett nytt område känner jag att det här måste jag bli bättre på. Det tar ju tid, men jag tycker om processen att lära sig, att få till något som man vill att det ska vara. Det öppnar sig så många dörrar som man inte har tänkt på tidigare, det tycker jag är kul. Det finns en motor att bara fortsätta.
När han gick från oljemåleri till att testa akvarell fick han en aha-upplevelse:
– Det var inte heller så lätt, men det kändes roligt för att det torkar så snabbt. Det gav mig energi att försöka igen tills jag på något sätt ”kom på det”, och hittade ett eget uttryck i det mediet. Och så kan man ta över saker från det ena mediet till det andra, så man lär sig och kan driva det utanför ramarna, utanför det som man ”ska” göra. Man kan utveckla en egen version av något som redan funnits i 700 år, jag tycker att det är väldigt kul om man upptäcker saker självmant, att man på något sätt bildar sig.
Akvareller, Roger Metto.
Måleriet är fortfarande det som ligger honom närmast.
– Det är samma känsla, rent upplevelsemässigt, under arbetsgången, att jobba med akvarell som med olja. Det är olika förutsättningar men samma känsla jag har, att det är väldigt lustfyllt och upplyftande. Det är nog en förutsättning.
Landskapen och den Kirunainspirerade konsten har kommit alltmer på senare år.
– I och för sig har jag haft det med mig hela vägen, men aldrig så envetet som de senaste åren. Och i och med stadsomvandlingen finns plötsligt nya vinklar in i platsen som jag kände till, eller känner till, som kan vara intressant.
– Jag började fila på det för att jag inte sett det växa fram, det här med deformationerna, att marken börjat rasa. Det hade jag inte ens tänkt på.
Han har arbetat med området ”Djävulsön”, eller ”Ön”, ett industriområde där det också finns fastigheter med bostäder.
– Det var väldigt nära gruvan, skramlade, var dammigt och lät mycket. I folkmun benämndes det därför som ”Djävulsön”. Men nu är det bara ras där, det finns inga hus. Man kan se någon grund sticka upp, men det rasar ju ner. Det är lite spännande att tänka på att man faktiskt nästan varit där och lekt som barn. Det finns platser, och i och med att jag känner till platserna blir det intressant att avbilda dem. Kanske inte fotografiskt, men just att man får ta del av den upplevda platsen i måleriet.
Utställningen består av 40 verk i akvarell, olja, digital screen och skulptur. Till vänster "Seven Summits", "Passager" och "La Plus Grande Ville Du Monde" i olja. Till höger "Kiruna".
Utställningen i Luleå består av 40 verk.
– Jag visar bilder som grundar sig på tidigare verk, det blir som ett grafiskt uttryck med hjälp av fotoredigering, digitala screentryck. Det är ett projekt som jag arbetat med sedan i våras.
Han visar även akvareller och oljemålningar, många av dem är förlagor som han jobbat efter.
– De finns med där som egna verk, det är rätt kul, säger han.
Många av trädstammarna som han har arbetat med hittade han i ett område längs Malmbanan.
– Jag fotograferade intensivt och har jobbat med bilderna i flera år. Det är nästan bara björkar.
Med mycket Kirunakänsla?
– Ja, och mycket utomhuskänsla.