Hon gör konst av mattrasor, fiskelina, glasskärvor och svarta, legoliknande plastbitar. Hennes verk har fantasieggande titlar som ”Fisk med ben”, ”Måndag i Maskenkrasch”, ”Blind färganalys” och ”Hotbrev till Törnrosa”.
– Jag gillar att gå in och ut ur vävstolen, säger Stina Edin.
På lördagen är det vernissage för hennes utställning ”Kraftvävar” på Norrbottens museum.
Stina Edin från Gällivare hittade konsten ganska sent i livet. I många år jobbade hon som socialsekreterare, men för tio år sedan gick hon en ettårig förberedande konstutbildning med textil inriktning. När hon sedan återupptog arbetet som socialsekreterare gick hon in i väggen.
– Jag får mycket energi av att arbeta konstnärligt. Det här har varit min behandling. Det var för mycket allvar, och jag fick ett jättesug att leka. Jag upplever att jag leker fram mina arbeten. Jag har haft hjälp av barnet inom mig.
Hennes konst innehåller mycket lek, färg och fantasi, men har även en djupare underton.
– På morgnarna älskar jag att sitta och få idéer, och ser om det går att göra. Sen blir det ofta något helt annat än jag tänkt från början. Det är spännande och lärorikt, och det är något filosofiskt när man är nära tekniken, jag uppfattar det väldigt sinnligt. Man berörs på olika sätt: det taktila, det visuella, hörseln, allt det sätter igång en. Minnen kan komma upp som jag kan laborera med, jag tycker att det är jättespännande.
Konsten får henne att vara mer närvarande i stunden.
– En del säger meditation, men så är det inte för mig. Men närvaro kan jag säga, det känns mer som att det är ett driv, ett sökande. Något mer än bara meditation.
Verken i utställningen har hon skapat av en blandning av återvunnet och nytt material. Hon pekar på ett av verken och berättar:
– Här har jag jobbat med fiskelina, det tycker jag är kul. I Norrbotten har vi en stark tradition med fiske och pimpeltävlingar, det här är en regnbågslax som pappa fiskat som jag har tecknat och laborerat med.
Det är själva skapandet som hon uppskattar mest:
– Jag tycker att det är roligt om jag kan inspirera, som när en kvinna kom in och sa att hon blev sugen på att fara hem och väva, och när barn börjar plocka och vill leka. Men jag tycker mest om att arbeta själv. Det är så spännande. Jag vet inte innan vad det ska bli, sedan kan det komma tankar efteråt, som ”vad var det där egentligen”. Jag tror att arbetena påverkar en om man går in i något väldigt mycket.
Stina Edin har jobbat med konst på heltid de senaste sex åren och har en master i konsthantverk textilkonst från HDK-Valand i Göteborg.
Nu flyttar hon tillbaka till Gällivare och hembyn Yrttivaara, där hon tänker kombinera konsten med perioder av annat arbete.
– Jag får bo i mammas hus till att börja med. Jag är ingen stadsbo, det känns fint att komma hem. Och det finns de som är väldigt glada över att jag flyttar hem, säger hon och ler.
Musiken har tidigare haft en stor del i hennes liv.
– Jag blev besatt av det också. Men grannen blev sur när jag spelade, då började jag faktiskt rita istället och lade ner musiken. Och när jag bodde på en ö utanför Göteborg blev grannen svinsur för att jag vävde. Men i Yrttivaara kan jag väva fritt.
De svarta, legoliknande bitarna som ligger utströdda på golvet runt en stor installation visar sig vara lösa tangenter från tangentbord.
– Det är också en form av bearbetning av min socialtjänsttid, för jag fick jättesvårt att sitta vid datorn. Men nu har jag jobbat med digital vävning också. Jag kände att jag ville klara av det, efter utbrändheten.
Mår du bra i dag?
– Ja. Men ibland när jag läser lite för länge kan jag fortfarande känna av hjärntröttheten, trots att det är sex år sedan.
Det konstnärliga skapandet har varit en stor hjälp på vägen.
– Absolut. Jag vet inte alls vad jag hade gjort annars. Det har också gjort arbetet starkare, för att det har känts så viktigt. Jag har fått kämpa, och det kanske gör att energin hamnar i arbetet också.
Utställningen pågår 2 april–1 maj 2022.