Trettondagsafton 2018 och det har blivit dags att hänga tavlorna i den sista trettondagsutställningen i Kiruna stadshus. 29-åriga konstnären Lina Maria Viitala, uppvuxen i Kuttainen men boende i Kiruna, är den som av Konstgillet i Kiruna fått äran att avsluta traditionen och hon har fram till fredagen varit i valet och kvalet om vilka tavlor som skulle följa med. Hennes motiv är oftast kvinnor.
– Kvinnan är en sådan cool varelse. Efter att jag själv blivit mamma har det också förändrats, jag är så sjukt imponerad av vad vi kvinnor klarar av.
Tre av tavlorna är dramatiska, detaljrika porträtt av kvinnor. Men just nu arbetar hon med en serie där hon inspirerats av gamla nomadbilder, fast till skillnad från de ofta svartvita fotografierna som stått som inspiration är Lina Maria Viitalas nomadkvinnor färgsprakande.
– Jag vill ändå ge den här bilden av färglada, starka kvinnor, säger hon.
Hur blir en tavla till?
– Jag vet egentligen aldrig vad det är jag målar, det kommer bara upp under arbetets gång. Det händer när jag är klar att jag frågar min man: "Varför har jag gjort så här?"
Vad svarar han då?
– (skratt) Han är ganska bra på att förklara.
Nomadbilderna började som en utmaning för Lina Maria Viitala, hon säger att hon gärna överarbetar bilderna och ville förenkla målandet. Det finns en särskild känsla i bilderna som är svår att förklara.
– På de gamla nomadbilderna är de ofta uppställda och de tittar ut med en speciell blick. Jag har fastnat för något i den som kommer igen. Jag tycker att de ser ledsna ut.
En tavla målade hon färdig samma vecka som utställningen skulle börja. Ett speciellt Kirunamotiv.
– Men jag är inte säker på att Kirunaborna kommer att känna igen det.
På den tavlan är det inte en kvinna, utan snarare en kvinnas tankar och känslor. Det var inte säkert att den skulle följt med.
– Jag började med den tavlan för tre år sedan, det är det längsta jag målat en tavla. Den har varit svår.
– Den är lite deprimerande, men det är lite den känslan jag har över Kiruna. Det känns som hemma, men ändå lite deppigt, bland annat i och med stadsflytten. Jag har varit lite irriterad på den här staden när jag har målat den.
Men den är färdig nu?
– Ja, den är färdig nu. Eller så går jag och hänger över den med ett lakan... (skratt)
Lina Maria Viitala berättar att hon är både glad och hedrad att vara den sista som ställer ut under trettondagsutställningen i stadshuset. Hennes tavlor kommer att hänga fram till den 23 januari.
– Jag är verkligen glad att få göra det här, att jag som är så ung och inte hållit på i så många år.
Fast för en konstnär är ett sådant uttalande relativt, Lina Maria Viitala visade ett konstintresse redan som två åring när hon började lägga motiv på pärlplattor. Sedan tog det verklig fart när hon gick på Samernas Utbildningscentrum i Jokkmokk 2007-2008 och när hon gick ut Sunderby Konstskola 2012 var det med stipendium.
– När jag gick på Samernas började jag måla färdigt tavlor och göra något av det och sedan utvecklades jag på Konstkolan och sedan dess har jag ställt ut.
Lina Maria Viitala beskriver en utställning som något väldigt blottande för henne.
– Det här är mitt liv att bara få explodera i färg och jobba fritt. Samtidigt som det känns lite som kniven mot strupen med en sådan här utställning, där folk ska koma hit och titta på ett urplock av alla mina tankar under flera år och säga om det är bra eller inte