Vita Duvan invigdes 1856. I denna historiska miljö har kompositören och konstnären Maria W Horn skapat ett elektroakustiskt musik- och ljuskonstverk med titeln ”Den vita duvans lament”, ett verk som inte lämnar en oberörd.
Hon har letat i arkiven och fått fram tidiga vittnesmål om hur fångarna utvecklade strategier för att inte drivas till vansinne i den totala isoleringen. I protokollen skrivs det om en fängelsepräst som håller gudstjänst om söndagarna och då ställs celldörrarna på glänt så att de intagna ska höra prästen men inte kunna se varandra. På försök tillåts fångarna sjunga med i psalmerna. Men den möjligheten till gemenskap tas snabbt bort, då man misstänker att de intagna skickar förtäckta meddelanden till varandra via sången.
Till minne av dessa fångar har Maria W Horn komponerat sitt verk som nu fyller Vita duvans celler med stämsång av åtta manliga och kvinnliga sångare. Inspelningen, som går i cykler, hörs ur olika högtalare placerade i fängelsecellernas dörröppningar. Körverket är ömsom mäktigt och sakralt, ömsom vemodigt och nära. Röda spotlighter ökar och minskar i styrka och helheten blir en varm och fin känsla, på denna plats med en så tung historia. En bit ifrån finns ett gammaldags skrivbord och där ligger arkivfoton på några av de intagna fångarna från förr, som för att ge ansikte åt dem.
En annan tänkvärd installation under biennalen är Erik Thörnqvists ”Big science, small country” på Norrbottens museum. Utgångspunkten är ett vägbygge på sextiotalet, där Thörnqvists farfar var med i samband med bygget av Esrange rymdstation. Norr om Övre Soppero hade det utsetts en plats där rymdskrot skulle kunna falla ner och dit behövdes det en väg. ”Där bor ju ingen”, resonerade man. Men denna zon visade sig vara vinterviste för flera samebyar. Verket belyser kontrasterna i å ena sidan livet i samklang med naturen i Sápmi, å andra sidan Europas strävan att mäta sig med stormakterna via storartade vetenskapsprojekt såsom ESA, European Space Agency, i kalla krigets spår.
I museet gestaltas detta tema i ett rum, mörklagt med svarta sammetsdraperier. I mitten ett podium med sand, betongskrot och skulpterade objekt. På en filmduk rullar autentiska super 8-filmer som dokumenterar vägbygget på sextiotalet och andra vardagssituationer i farfaderns liv. Och som ett tyst vittne står det i rummet en uppstoppad uggla och betraktar allt på avstånd.