Andjeas Ejiksson som satt ihop utställningen har jobbat tidigare med Westerbergs verk, bland annat i ett projekt om klassiska barnprogram. "Där fanns så klart Vilse i pannkakan med", berättar han där han sitter mitt i utställningen som hade preimär i veckan.
Vi är på plats ett par timmar innan vernissagen när de sista händerna läggs på utställningen. Det är KiN, Konstmuseet i norr, som står för den resande utställningen ”En ask i en ask i en ask. Tankar och konst av Staffan Westerberg”. Konstnären och curatorn Andjeas Ejiksson har satt samman den.
– Att summera Staffans verk i sju resväskor går förstås inte, men innehållet i dem har valts ut i dialog med Staffan vilket varit oerhört roligt och givande, säger Ejiksson.
Han berättar om processen med att vara hemma i Westerbergs lägenhet i Stockholm där hans konst finns, sända bilder och idéer till Westerberg som numer bor i Uppsala, och tänka tankar tillsammans.
– Han är ju så levande och är fortfarande verksam, om än han inte är på scen längre.
Staffan Westerberg kommer inte kunna deltaga på utställningen som efter Luleå denna vecka drar vidare till Gällivare Kulturmuseum, Råneå Konsthall och Överkalix konsthall.
– Jag är bunden till rullstolen numer, men jag finns ju ändå med där uppe känner jag. Jag har det rätt så bra här där jag sitter vid mitt klaffbord och får vara med om saker som händer, som den där utställningen. Det är något befriande över det för mig. Ibland är det jättebra för mig att vara i fred från andra människor. Jag är ju egentligen inte någon social människa.
Utställningen, och arbetet med den, har skänkt glädje.
– Jag är jätteglad över den. Att folk ids bry sig om vad jag håller på med, vare sig det är skräp eller konst, gör mig naturligtvis väldigt glad. Och Andjeas som satt ihop den är lite eljest, precis som jag är eljest. Han är lite krånglig och inte av denna världen, ändå är han skärpt. Som jag då, säger Westerberg och det hörs han ler i luren.
Varje väska på utställningen är ackompanjerad av berättelser, tankar och sånger som Staffan spelat in den senaste vintern. Han har regelbundet fått se koffertarna växa fram och spelat in berättelser och sånger till dem som besökande kan lyssna till i lurar.
– Det har varit drastiskt och roligt att jobba med det här. Verkligen.
En av koffertarna har en ljudfil till sig som han gjort i form av ett brev till sig själv.
– I den finns bland annat en bild av mig som femåring tillsammans med mamma. I brevet till mig själv säger jag bland annat att "Du kommer inte tro det, men du kommer bli berömd för något som heter Vilse i pannkakan. Det vet du inte, men det är lika bra du inte vet det".
Staffan Westerberg har en skatt av alster från sitt konstnärliga liv som nu visas upp på en norrbottensturné.
Som alltid ligger humorn och vemodet ständigt nära. Det syns på utställningen där både anteckningsböcker med innerliga tankar finns med, precis som humoristiska inslag som bilden av morotsfamiljen Kuk.
– Jo du, det är mamma Kuk, pappa Kuk och lilla pitten Kuk. De var och såg föreställningen Fröken Julie på biografen Saga i Luleå.
Många skisser finns med i utställningen.
Där fortsätter Westerberg historien om familjen och det blir både sång och snabbt tänkta tankar i luren. Det märks hur fantasin ständigt är nära. Westerberg flyger lätt iväg mot nya landskap där han sitter i sin rullstol i Uppsala.
Om du själv skulle få packa dig en koffert och åka iväg, vart skulle du då vilja resa?
– Då skulle det vara till ett molnlandskap någonstans, bland berg och toppar. Och mitt i molnen en liten sjö. Där skulle Trashanken kunna vara och sedan resa vidare i sin båt Trasig, till horisonten. Det är till horisonten man längtar, och även om man bara spolar i toaletten så tror jag ändå man till slut kommer till horisonten. Det är min religion det.
På en av Staffan Westerbergs senaste målningar finns morötterna man kan höra en historia om på utställningen. Han kallar dem "Familjen Kuk"