Trycker någon på knappen är det godnatt.
Kaboom.
Det kalla kriget var ständigt i medvetandet under efterkrigstiden och kärnvapenhotet var något vi som växte upp under 70- och 80-talen levde med - att det när som helst kunde "tilta" för Reagan eller Brezjnev.
Kanske var det därför dystopier som Bladerunner och Mad Max slog an hos en bred publik och stormakternas kamp gjorde sitt avtryck i kulturen.
Det var också en tid som gled från kollektivism till individualism. Det var ett farväl till klasskampen och hej till Thatcherismen. Och musiken togs över av punken.
I konsten skedde också en förskjutning från kollektiv till individ och kraven på äkthet och realism som präglat proggen försvann.
Ytan regerade - även om det är en sanning med modifikation.
Förskjutningen skedde, som så ofta, inte bara i Sverige. Under perioden 1975-1985 kom ett nytt, vilt och färgstarkt måleri att inta konstscenen med tyska konstnärer som Baselitz, Penck, Martin Disler, Karl Horst Hödicke och Anselm Kiefer som förgrundsgestalter. Men även i Italien kom en rörelse, transavantgardet, att få stor betydelse då de ville markera den skapande individens återkomst och man reagerade mot tidens närmast villkorslösa kapitulation inför samhället.
Den italienska konstteoretikern Bonito Oliva menade att det fanns en parallell mellan manierismen och 80-talskonsten i sin betoning av det konstnärliga jaget, den extrema subjektiviteten, intresset för fysiologin, kroppsfixeringen och den heterogena bildvärlden. Och precis som manieristerna tycktes 80-talsmålarna befinna sig i en värld som ständigt skadades av kriser och hade en växande klyfta mellan behov och verklighet.
Kanske gäller det främst den italienska bildkonsten, men kan spåras i den svenska. Det är, om inte annat, mycket kropp och kön.
Annars är närheten till den tyska bildkonsten och de idéer som slog igenom via tyska Mühl-heimer freihet mer påtaglig i måleriet på utställningen Tänd mörkret - Svensk konst 1975-1985.
Kommersens och massmediernas värld kom inte heller längre att vara en motpol till konsten, snarare blev den en inspirationskälla för de postavantgardistiska/postmodernistiska konstnärerna. Konstteoretikern Klaus Honeff noterade att detta var den första generation konstnärer som på allvar vuxit upp med televisionen och originalets giltighet kom att ifrågasättas mer än någonsin - till exempel i Barbara Krügers konst.
Men även Sverige hade sina provokatörer som finns representerade på utställningen Tänd mörkret - Svensk konst 1975-1985. Bland annat Leif Eriksson som insett att namnet betydde allt och gjorde en förstorad kopia av Ola Billgrens signatur. Han hamnade också i upphovsrättsbråk då han ställde ut sin serigrafi "Äkta max walters?" och som ingick i tidens debatt om äkta och falsk grafik.
I Tänd mörkret - Svensk konst 1975-1985 finns mycket av den konst som tiden bjöd; det vilda, färgstarka måleriet, fotografiets ökande roll i konsten, videokonstens intåg, kroppen (det är en hel del kön i utställningen...), cynismen, men även musiken, tidningarna och fanzinen har en given roll. Och på så sätt gestaltar utställningen den hårdare tidsandan och övergivandet av tron på de breda rörelserna.
Här kan man se givna namn som Walda-gruppen där bland andra Max Book ingick, Leif Elggren och Joakim Pirinen.
Men något anspråk på en objektiv konsthistoria för tiden gör Åstrand och Kihlander inte och vän av ordning kanske undrar var konstnärer som Lena Cronqvist (som bröt ner hindren för att berätta om det privata) och Peter Dahl tagit vägen.
De var ju giganter under 80-talet.
Själv tycker jag att det är befriande att man valt att titta på sidan om och skippat några av de givna namnen, till förmån för andra och alternativa konstnärer från tiden.
Det gör att spektrat blir bredare och bilden lite mer komplett, trots att Tänd mörkret är spretig. Man kanske kan säga att utställningen i många stycken är som tiden var - bångstyrig och vital.