Eva Kitok, som tidigare hette Fältros, växte upp i Kiruna, flyttade till Göteborg efter gymnasiet och blev kvar i 16 år. Sedan 2006 bor hon med sin familj i Luleå.
– Jag ville bo i Göteborg, han ville bo i Kiruna, kompromissen blev Luleå. Jag förlorade lite i mil, men okej då, säger Eva Kitok med ett leende.
Under tonåren hemma i Kiruna brukade Eva och hennes syster brodera monogram på örngott och handdukar.
– Det var lite töntigt, vi erkände det inte för våra kompisar. Men det var kul. Jag vill gärna ha något att göra och vill skapa med händerna.
På internet och sociala medier har hon hittat inspiration som har fått hennes textilkonst att nå nya nivåer.
– Det gick i stå ett tag, man kan bara ha ett visst antal handdukar. Först de senaste tio åren har jag kommit igång på allvar.
Det stora lyftet kom när hon bytte jobb. Efter många år som lärare och rektor ville hon få mer fritid, och började som administratör vid Luleå tekniska universitet. Plötsligt flödade kreativiteten.
– Sen började jag skicka in verk till utställningar, det var egentligen då det tog fart. Jag vågade, för det första. Sen hade jag tid att göra fler saker och mer tid att fundera på vad jag skulle skapa. Det var jättekul.
Hon kom med på Liljevalchs vårsalong 2018 och 2019 och blev Kirunastipendiat 2020.
– Det som jag sitter och gör framför tv-n i mitt vardagsrum känns väldigt privat. När jag var med på Liljevalchs kändes det jättekonstigt, folk gick och tittade på grejer som jag suttit här hemma och gjort, det var en jätterolig, ny och lite överraskande känsla. Och så blir det en bekräftelse på att folk kan tycka om det jag gör. Att få Kirunastipendiet var stort. Och att det bedöms anonymt, de visste inte att jag är från Kiruna, var ju också roligt.
På senare år har hon utvecklat nya tekniker, som att ”brodera” med symaskinen, och skapa stora tygapplikationer med broderade inslag.
– Jag har alltid ett handbroderi på gång som jag kan ta med mig, det behövs ingen förberedelse. Med applikationer måste man ha lite längre tidsspann, plocka fram grejer och förbereda.
Handbroderiet var starten till allt och det som ligger henne varmast om hjärtat.
– Det tar mest tid, är nästan som meditation. Men jag gick vidare, det finns så mycket man kan göra. Jag tycker att det är roligt med yllebroderi, med skarpa färger, det vill jag gå vidare med. Korsstygn vill jag testa mer, och brodera på annat material än bara tyg, som papper, trä, kartong, tredimensionellt. Jag är öppen för allt: sockerpaket, mjölpaket, bag-in-box och plåtburkar. Men då måste jag borra hål i dem först.
Eva Kitok brinner för textilkonsten:
– Det är ren och skär lycka. Det ger mig lugn, tillfredsställelse, möjlighet att uttrycka min kreativitet. Tänk om jag inte kan använda nålen när jag blir äldre. Men det finns ju symaskin också.
När hon inte broderar bär hon det med sig tanken:
– Om jag står i en kö kan jag planera och fundera på vad jag ska göra. En del idéer får jag tänka på väldigt länge, bolla med mig själv och komma tillbaka till. När det är tråkigt kan jag ta till det, det ger mig så mycket. Jag tror att många har det, något som man lever för och återkommer till.
– Det är de små ögonblicken i det som har varit som jag vill bevara. Det som man kanske hastar förbi vill jag stanna upp vid, fånga och återspegla.
Och hon jobbar inte bara när hon planerar utställningar:
– Jag vill hålla på hela tiden, för min egen skull. Nästan varje dag, annars är det en bortkastad dag.
Hon river helst inte upp något som hon broderat, men det finns undantag:
– Jag har försökt göra två skivomslag med Michael Jackson, men det blir att han skelar varje gång. Jag är inte nöjd, så hans ansikte har jag faktiskt sprättat upp. Kanske gör jag ett nytt försök framöver, men just nu ligger han i träda.