Konstnären Desiree Bergström har en ekorre som granne. Ibland sitter den vid fönstret till ateljén, kikar nyfiket och äter lite innan den skuttar tillbaka till den höga talldungen intill. Ekorren har blivit ett återkommande och välkommet sällskap under de många timmarna av kreativt skapande.
Sedan 2001 har hon haft ateljé på Kronan i Luleå, i nuvarande lokal från 2006. Där föds idéerna, där skissar hon, bygger upp och river bort, tills verket står på egna ben.
–Jag behöver bara komma in här, och se vad jag håller på med, så sätter tankarna igång och jag jobbar vidare. Ofta utgår jag från mina grafiska blad, har en idé som jag vill göra, i stort. Men när jag väl börjar blir det nästan alltid lite annorlunda än jag tänkt mig. Jag ser hur bilden förändras, lägger till komposition, färger, linjer, jag bygger upp den på det sättet.
I grunden är hon grafiker.
–Det är där jag bottnar, men jag gör inte lika mycket upplagor som tidigare.
I stället är det i collage som hon har hittat sin passion, i dem låter hon bilderna och uttrycken styra. Mönster och kontraster lockar.
–Bilder blir intressanta när det finns både mörker och ljus. Rent symboliskt är det viktigt för mig att de innehåller båda. Man har båda sidorna i sig.
Under arbetets gång lägger hon till och drar ifrån, betraktar och justerar.
–Det är ju en process. Jag sitter där, tar bort, funderar på att det är något som inte känns rätt. Plötsligt står den där, det känns som om jag klipper navelsträngen. Just när jag märker att blicken inte fastnar, att kompositionen stämmer.
Det konstnärliga skapandet har blivit ett behov, en plats där hon släpper tankarna fria.
–Det är så givande, inte minst för att själv få möta bilden.
Hennes fascination för mönster har vuxit sig allt starkare med åren.
–Just i grafiken, etsningarna, kan du få fram fantastiska schatteringar, linjer och mönster. Sedan kombinerar jag det, målar med grafiken, om man säger så, för att få fram många variationer och skiftningar.
Under sin lärarutbildning i Umeå fick hon tillgång till grafikverkstan i Tullkammaren – och upptäckte en ny värld.
–Det var helt nytt för mig att jobba på det sättet, jag hade bara målat tidigare. Jag blev jätteförälskad i grafiken.
Grafik är ett tidsödande arbete, ett hantverk. Men det Desiree Bergström brinner mest för är att bygga upp bilderna med hjälp av färger, mönster och etsningar.
–Många tänker att grafik är petigt och noggrant, och det är det. Men jag är egentligen inte riktigt sån, jag gillar det lite grövre, och har använt grafiken mer och mer på mitt sätt. I collagen syr, klipper och klistrar jag som jag själv vill, även i det textila, med mycket återbruk.
Med tiden har hon också gått upp i format. Den stora ”Standing tall” kom till av en slump. Blomman från ett gobelängmönster fanns med som en tanke, men hon utgick från en annan bild som hon började dra bort och karva i, och lade på färger utan att veta vad det skulle bli. Medan hon arbetade pågick diskussionerna om konsten i Sölvesborg, och idén föddes:
–Jag tänkte att den här blomman står där oavsett. Den är skör men ändå stark, kommer upp ur myllan. Oavsett om man vill eller inte, så finns den kraften, och ser ut på det sätt som den fått göra. Därför gjorde jag flera olika bilder på samma tema.
I bilden finns klipp, egen grafik, etsningar, strukturer, färger och mönster.
–Jag uppskattar mycket av den nordiska textilkonsten och de klassiska, framstående textilkonstnärerna, säger hon och nämner Viola Gråsten och Märta Måås-Fjetterström som exempel.
–Textilkonsten och grafiken ligger nära varandra, det finns många beröringspunkter där.
Desiree Bergströms mamma var utbildad inom textil.
–Hon vävde med damast, och även flamskt och gobeläng. Någonstans fastnade det säkert, utan att man vet om det så finns det där. Hon pratade mycket om kvalitet och tyger, något som jag också bär i mig.
–Det är inget som jag går omkring och tänker på så mycket. Men samtidigt …
Hon tystnar och formulerar sig innan hon fortsätter:
–Man tror ofta att man ska söka där man inte står, att man ska hitta bortanför sig själv. Men man måste känna vad man egentligen vill. Var står jag själv? Då får andra göra det de är bra på, och så gör jag det jag känner att jag vill fördjupa mig i.
–Jag njuter av att se färgerna, strukturerna, kompositionerna, jag strävar efter den här wow-känslan.
Framöver vill hon utforska hur hon ska jobba vidare med mönster, och med den textila delen i sin konst. Det är ofta materialet som avgör vad det ska bli.
–Nu planerar jag en ny grej som jag är jättesugen på att jobba med, säger hon och lyfter fram en låda med pappersklipp som blivit över vid tillverkningen av grafiska blad.
–Jag hade med ett verk på Liljevalchs för några år sedan som jag gjorde av sånt papper. Nu har jag skissat på ett nytt verk som jag ska göra en kombination av, eventuellt med tyg eller med mina etsningar, men på ett annat sätt.
Desiree Bergström ser inga begränsningar i sitt skapande. På hyllorna i ateljén finns verktyg för att karva i trä, en påse med barr, sönderklippta etsningar och påsar med tygbitar. Hon pratar om akrylglas, syra på kopparplåtar, varma och kalla färger.
–Det är som att bilden söker sig fram till materialet, jag ser att jag behöver använda det för att få fram det jag vill säga.
Och viktigast för henne är kontrasterna.
–En bild behöver ha något svart för att det riktigt ska landa.