Två nya utställningar har vernissage i Luleå konsthall på lördagen.
”KVAL” är resultatet av ett konstnärsstipendium i form av ett hemmaresidens som utlystes under pandemin. Det är fem norrbottniska konstnärer med egna, starka uttryck i olika tekniker, många av dem tredimensionella, som har samlat sina verk i en utställning.
Slöjdaren Anders Svonni från Kiruna har arbetat med två typer av samiska trummor.
– Men jag ville inte fokusera på produkten, mer om att hämta materialet och bearbeta det, och hur man bemöter känslan. Varför tar man vissa material, och varför han jag fått höra att man ska använda ett visst material till något?
– Skapandet är min profession, det jag gör sitter i händerna. Till vardags behöver jag inte reflektera så mycket över det, så det blir ett annat sätt att arbeta, att fokusera på processen i stället för slutprodukten, säger han.
Hemmaresidenset har gett värdefull tid för eftertanke:
– Trummor får jag inte så ofta beställningar på, så det här gav mig möjlighet att göra något utöver det vanliga. Det har varit jättebra för glädjen i skapandet.
Tomas Örn har utforskat sina hämndbegär, och hur det är att hämnas med konsten som medel.
– Jag hämnas på dem som slätar över, de som skriver historia i dag och legitimerar historiskt förtryck. Det gör att man fortsätter förtrycka.
Han visar tre vita byster i stengods, som antika skulpturer, placerade på smala podier med ansiktena vända mot väggen, samt bleknade blyertsskisser av Riksantikvarieämbetet, Rasbiologiska institutet, och Vipeholmssjukhuset.
– Jag har placerat dem i en situation där de också är utsatta, genom att använda deras egna uttryck, säger han om bysterna av personer som han stött på i sitt yrkesliv.
Råneåkonstnären Linn Lindström har jobbat med skulpturer i organiska material som gips, trä, papier-maché och lera. Hon har inspirerats av Carl Jungs ”Den röda boken” och det finsk-karelska eposet ”Kalevala”.
– Det är mina två yttre källor, sedan har det mesta bara ”geggats runt” i mig, och så har teckningarna fått komma ut.
Hon började med att teckna och skriva texter, som en dagbok.
– Men det kändes så navelskådande och privat att jag bara plockade ut några enstaka till utställningen. Skulpturerna kommer från samma plats men pratar mer för sig själva. Många är hämtade från teckningarna.
Isak Anshelm, Råneå, började med en serie små målningar med konspirationer och konspirationsteorier.
– Jag var intresserad av vad som händer med ett samhällskriterium där man inte kan orientera sig i vad som är sant och inte, och den förvirring som då sker.
Den känslan tog han med sig när han gick vidare till storskaligt måleri, att gestalta en känsla av att något pågår bakom kulisserna, något som drar i trådarna.
– Det finns många referenser till konstnärer som Goya, och till film, säger han.
Matilda Kenttäs textila verk ligger i en rulle på golvet och väntar på att bli uppsatt i en stor installation. Kirunakonstnären har jobbat mycket med trasmattor i olika projekt de senaste åren.
– När jag flyttade hem från Amsterdam för två år sedan var jag nyfiken på mitt textila arv. Mormor och farmor har vävt trasmattor, och jag var nyfiken på vad en trasmatta är.
Hon märkte att all textil var maskinellt tillverkad. Under ett års tid hon därför vävt textilier som klippts till trasor i långa remsor.
– Jag har försökt att inte tänka den estetiskt, utan som ett index. Där är mina kläder och kuddar från militären, jag hittar många berättelser i dem. Jag har skrivit anteckningar, text, brodyr av olika bilder jag hittat på lakanen eller kläderna, som ett index av allt. Textilarbete handlar inte bara om att hålla samman något, utan även att man tar isär saker.
Hon beskriver sitt verk som en ”anti-trasmatta” som ska slingra sig genom rummet.
– Jag vill att det ska få andas och öppnas, indexet ska vara läsbart, säger Matilda Kenttä.
Konsthallens andra utställning består av 31 verk av Vera Frisén, född 1910 i Umeå. Som ung gick hon konstutbildningar i Stockholm och debuterade 1941 på Galleri Färg och Form.
– Utställningen blev en enorm succé, men sedan drog hon sig undan. Hon drabbades av lungsjukdom, men fortsatte att arbeta med sin konst. Hon gick bort 1990, berättar konsthallens Hans Sundvall.
Vera Frisén hade kopplingar till Överkalix och vistades mycket i trakten. Många av verken har motiv därifrån.
– Hon jämfördes under sin levnad med konstnären Helene Schjerfbeck, med rätta. Det finns något i färgskalan, det otroligt rena måleriet, som nästan har en andlig dimension, säger Hans Sundvall.
Utställningarna pågår till den 30 april.