Susanne Nygårds älskade att rita redan som barn.
– Det var min tillflyktsort. Jag har alltid fått bekräftelse också, och hade femma i teckning i skolan.
I Leksand där hon växte upp kände hon ingen som höll på med konst, och det fanns inget museum med samtidskonst när hon var i tonåren.
– För mig var det abstrakt att bli konstnär. Jag minns att jag nämnde det till syo-vägledaren men han sa nej, det går inte.
Hon jobbade på kontor en tid och lät konstnärsdrömmen vila.
– Men när jag var 24 år ville jag göra något annat. Jag gick två år på folkhögskola och kom sedan in på nyöppnade Umeå konsthögskola som en av de tolv pionjärerna. Det var spännande, men vi hade kanske fått ut mer av utbildningen om vi börjat fem år senare, mycket var i sin linda.
Efter utbildningen har hon arbetat som konstnär, alltid med ett annat jobb på hel- eller deltid vid sidan om. Men 2013 försvann hon från konstvärlden.
– Jag hade en utställning i Ronneby konsthall, sen valde jag att hoppa av, av många olika anledningar. Jag hade under flera år tänkt att nej, nu räcker det. Så jag tog en paus.
Hon började jobba som hantverkspedagog och trivdes utmärkt med det.
– Det är väldigt befriande att jobba med andra i stället för att ösa ur sig själv.
Under sina 30 år som konstnär tycker hon att yrkesrollen förändrats mycket:
– Från att jag var målare som stod i min ateljé eller var i den grafiska verkstan och blaskade kopparplåtar har det blivit mycket mer utåtriktat. Nu ska jag vara ekonom, göra bokföring, sköta marknadsföring och digitala hemsidor, som att ha sju yrken i ett och dessutom ett heltidsjobb.
Under sina många år som konstnär har Susanne Nygårds ändå behållit mycket av sin stil.
– Om du ser en målning som jag gjorde 1989 tror jag att du skulle känna igen den. Sen hoppas jag att jag har blivit tydligare i formspråket, men ändå gått mot en mer abstrakt värld.
I tidiga verk fanns ofta många människor med, hon använde sig mycket av foton på familj och släktingar. Men i utställningen i Luleå finns inga personer med – däremot fåglar och djur.
– Jag är intresserad av djur, insekter och naturvetenskap, mitt största intresse är natur och trädgård.
Varje sommar flyttar hon ut till sin koloniträdgård där hon odlar och arbetar med växtligheten på tomten.
– Det kommer nog mycket därifrån. Sen tittar jag mycket när jag är ute, tar in allt jag ser, som färg och form.
Färgen och färgbehandlingen är det centrala i hennes konst.
– Det som är roligt är ju att jobba med färgen, med själva materialet och färgskalan.
Susanne Nygårds använder sig gärna av många olika tekniker.
– Den här är i olja och lite vinyl, säger hon och visar en av målningarna i utställningslokalen, och tillägger att oljan är roligast:
– Den är väldigt flexibel, man kan hålla på länge, den torkar inte så snabbt så jag kan hålla på och ändra. Här har jag handskats ganska brutalt med dem, målat, skrapat bort, sen lagt på i många lager. Det finns säkert många bilder under målningen, det skulle ha kunnat bli en helt annan målning. Om jag skrapar bort det här så händer något nytt, då kommer det fram andra färger.
Hon arbetar långsamt, låter det få ta sin tid och låter bilden växa fram. Samtidigt är det en typ av skiktmåleri, som de gamla målarna höll på med:
– Fast jag gör kanske på ett mer modernt sätt, med akryl i botten, och går sen över till olja. Jag bygger upp bilden med akryl.
Fem teckningar i akvarell, tusch och blyerts är helt nya för utställningen.
– Jag har utgått från där jag slutade med måleriet för sju år sedan.