Vi färdas genom en blå, stilla trakt i senhöstens tid. I byn Övre Soppero, långt norr om Polcirkeln och tio mil från Treriksröset, syns det blå skimra i luftiga stråk över kvällshimlen. Blå är också den färg som ligger Britta Marakatt-Labba närmast. Blå toner över snön, i vattnet, på himlen. Det speciella ljuset över vidderna i norr har alltid fascinerat och inspirerat henne.
Hon kommer ut och möter oss när vi svänger upp på gårdsplanen.
– Titta, där ser du de blå nyanserna som jag pratade om, säger hon och pekar mot horisonten innan vi går in i huset.
På spisen puttrar grytorna med renkött och mandelpotatis.
– Jag brukar bjuda på lunch när folk har kört över 30 mil, säger hon och slår sig ner vid bordet.
Som internationellt uppmärksammad konstnär är hon van vid att vara på resande fot, med utställningar, föreläsningar och workshoppar. Men i år har det mesta ställts in på grund av pandemin, som resorna till Australien, England, Oslo och Helsingfors.
– För mig har det faktiskt varit en period när jag kan jobba själv. Det är inte fy skam att slippa stressa iväg. Men nu börjar ruljansen, i november är det utställning i Bergen.
Hon är även aktuell med ”Bakom hörnet vindens jojk” på Sven-Harrys i Stockholm där hon var med vid öppnandet. Tidigare i höstas hade hon utställning och konstnärssamtal på Rikstolvan i Skåne. Till våren hoppas hon kunna åka till triennalen i Katmandu och nästa höst till sin stora utställning i Kanada.
Men vintern betyder framför allt tid för arbete. I ateljén är arbetsbordet och hyllorna fulla av tyger, skinn, skisser och garn.
– Från oktober till mars april arbetar jag som bäst, men på våren får jag lite problem. Jag vill ut! Och jag jobbar aldrig med bilder på sommaren. Min mamma sa alltid att sommaren är kort, man ska passa på att vara ute och leka. Det är en bra filosofi, tycker jag.
Hon är född i Idivuoma, men började på internat i Karesuando redan när hon var sju år.
– Det var tufft, men vi lärde oss att ta hand om oss själva. Jag hade tur som hade äldre syskon, och alla vi bodde med blev som en stor familj, vi håller fortfarande ihop och har starka band. Sen gick jag högstadiet i Gällivare och gymnasiet i Kiruna, så jag vet inte om jag har bott särskilt mycket i Idivuoma. På somrarna var vi i Nordnorge.
De var tolv syskon från början, men två dog tidigt. Nu är de fem kvar. Britta är den tredje yngsta.
– Jag hade en bra barndom. Men min pappa dog när jag var fem år och mamma blev ensam med oss tio barn. Eftersom vi var så många så hittade vi på en massa kreativa saker. Det vi hade var vad naturen bjuder.
De kramade ut färg från björklöv och lingon och tog kol från eldstaden som de målade med.
– På våren när det var skare byggde vi små hus som vi skar ut ur snön, vi höll på med ishotell redan på den tiden, långt innan Jukkasjärvi. När jag blickar tillbaka på min barndom kan jag säga att den var lycklig. Vi var många barn och hade hela släkten. Det fanns alltid någon vuxen i närheten. Mamma var tvungen att flytta till höstlandet när skolorna började, vi såg henne inte förrän till jul. Men mina äldre syskon kom och bodde med oss när de hade lov.
Britta Marakatt-Labba växte upp med hantverket, färgerna och garnerna, och det var från slöjden som hennes textila konst utvecklades. Längtan efter att jobba med bilder väcktes tidigt, och när hon kom in på konstskolan i Sunderbyn med läraren Roland Larsson kände hon att hon hamnat rätt.
Under utbildningen på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg försökte hon med tryck och vävning, men det kändes inte rätt.
– En dag när jag stod och färgade garner insåg jag att där hade jag materialet. Det tog tio år innan jag kom på det. Men då visste jag att jag ska berätta med nål och tråd, och göra precis som målaren gör. Jag kör med olika linnestrukturer som botten. Det gör ju målaren och akvarellisten också, med olika gräng på papper. Då kan jag ha olika gräng på textila tyger, från det grova till det lite finare. På den vägen är jag fortfarande. Jag målar och tecknar med nål och tråd.
Under alla år har hon varit broderiet trogen.
– ”Vad är det du håller på med, kan du inte börja måla eller jobba med grafik?” sa mina kollegor. Men det är inte mitt uttryck, jag vill göra det här.
Plötsligt kom genombrottet i samband med den stora utställningen Documenta i Kassel 2017. Hennes 24 meter långa bildberättelse om samernas historia fick stor uppmärksamhet. Britta Marakatt-Labba konstaterar med viss tillfredsställelse att det har blivit inne att brodera.
– Även de som sa ”vad håller du på med” för 40 år sen jobbar med broderi i dag. Och på konstakademierna är broderiet tillbaka, där skulle jag aldrig ha fått hålla workshop för 30 år sedan.
Hur lyckas hon då få fram känslan i bilderna?
– Jag vet inte, jag har funderat väldigt mycket på det, hur lyckades jag? Jag kan bli väldigt förundrad över mig själv. Det ser inte så dumt ut, brukar jag tänka. Men jag tror att det är en känsla eller naturbegåvning, kanske. Det måste vara någon bildkänsla i alla fall. Ibland fastnar jag, men då brukar jag lägga bort det jag håller på med och gå en promenad. Då är det som att något lossnar. Jag brukar säga till folk att gå ut i naturen, då får man känslan att så här ska jag göra.
Materialkännedom är a och o.
– Jag skulle aldrig brodera på en urblekt, vit lakansväv. Det är vitt, stumt, nött, tunt och håller inte, säger hon och berättar om en duktig graffitimålare som börjat brodera, väldigt grovt.
– Då hade han använt den där förbaskade lakansväven. ”Vet du vad, den bucklar sig, du skulle ha använt segelduk eller ylletyg”, sa jag till honom. Efteråt sa han: ”Nu förstår jag, det var något helt annat när jag fick materialkunskap.”
– Och stickgarn? Alltså, jag får rysningar. Det använder man till vantar och sockor, inte till att brodera. Det är som om en akvarellist börjar måla med de där akva-kakorna och dålig pensel. Det finns fina vävgarner att jobba med till broderi.
Hon gläds åt att många har fått upp ögonen för broderi, men beklagar att det tyvärr ligger som ett ok över många, speciellt kvinnor, som tvingades brodera korsstygn efter konstens alla regler i syslöjden.
– Jag märker stor skillnad när jag undervisar. Killarna på akademierna är så fria, de har inte det där arvet. De går på, de vågar. Jag försöker säga till kvinnorna att det gör inget, det finns inget rätt och fel.
Det gnistrar till i hennes blick när hon säger:
– Det är jättekul att broderiet fått en sådan genomslagskraft. Särskilt i dessa pandemitider skulle fler behöva jobba med sina händer. Jag brukar säga att jag mediterar varje dag, flera timmar. När man sitter och broderar får man väldigt fina tankar, går ner i ett lugn.
Hon brinner för att förmedla berättelser om sin kultur och hoppas att fler ska bli nyfikna och vill veta mer när de ser hennes konst.
– Jag vill att man ska tänka efter, nästan plocka isär en bild för att analysera den, istället för att den ska gå rakt på. Så tänker jag med mina politiska bilder.
Hennes klassiska verk ”Kråkorna” kom till efter demonstrationen mot utbyggnaden av Altaälven i Norge i början av 1980-talet.
– Jag jobbar mycket med miljön, med politiska händelser och med det samiska mytologiska. Jag växte upp med mytologiska berättelser som i grunden var mycket politik. Som kråkorna, exempelvis, som sattes in i en politisk kontext. Kråkorna är överheten, och vad gör överheten med den lilla människan?
Den uppmärksamhet som hon fått de senaste åren tar hon med ro:
– För min del passade det väldigt bra att få uppmärksamhet nu. Jag har trots allt jobbat i 40 år, och bilderna finns ju. Jag tror att det är bra att inte få uppmärksamhet när man är för ung, då tror jag att man blir väldigt stressad. Jag kan balansera det där, jag behöver inte vara överallt.
Som avslutning åker vi en tur genom byn, svänger in på en slingrande grusväg som tar oss ner till en vik av Lainioälven. Några båtar ligger uppdragna på land vid det stilla, spegelblanka vattnet. På andra sidan viken speglas de kala, knotiga höstträden i älven.
Britta Marakatt-Labba står länge vänd mot älven, tyst betraktande:
– Jag ser alltid bilder. Ser ni den ockrafärgade växtligheten i kontrast mot det gröna gräset och de mörka träden? Det är en väldigt speciell plats. Jag tänker att det här är det närmaste havet jag kan komma, lite av vågornas kluckande. Naturen är en viktig plats för mig, just för alla ljud. Det ger rofylldhet. Tystnaden är också jätteviktig.