Skulptören Lena Kriström i Jukkasjärvi växte upp med Bror Marklunds konst på barndomshemmets väggar. Han var hennes pappas kusin, och flyttade som liten upp till Lenas farmor i Boden där han växte upp. Det gjorde även hans bror William Marklund, som också blev konstnär.
Tillsammans med sin syster AnnaKarin Kriström har hon gjort utställningen ”Klocktornet berättar – skulptör Bror Marklund ”, som har vernissage i Kiruna nya konsthall den 5 november.
– Jag har haft idén ända sedan jag kom till Kiruna, berättar Lena Kriström.
Hennes första möte med staden var när hon deltog i isskulptur-SM 1993. Därefter återvände hon varje vinter och sedan 2008 är hon bosatt nära Jukkasjärvi.
– Jag har alltid vetat att Bror skapade figurerna till klocktornet på gamla stadshuset. När det flyttades till nya centrum och placerades på marken bredvid det nya stadshuset ser man plötsligt de här figurerna mycket tydligare. Många har inte ens tänkt på att det är figurer tidigare.
– När man tittar noga på ena sidan ser man tydligt en ren, en varg, en gruvarbetare. Och jag är ganska säker på att den ena figuren längst fram är en same som strävar framåt i motvinden.
Även i urtavlorna kan man hitta former och figurer:
– Det finns allt möjligt, siffror som ligger huller om buller, snöstjärnor såg jag på något ställe.
I utställningen finns även verk som aldrig tidigare visats, bland annat en serie grafiska blad med renar och samiska symboler som Bror Marklund gjorde under sina sista år i livet.
– Han gjorde renar på ett annat vis tidigare i sitt liv också. Han hade en anknytning till det samiska längre bak i släkten.
Det har varit en bitvis omtumlande och känslosam resa för Lena Kriström att förbereda utställningen.
– Jag tänker när jag läser vad han skrivit att herregud vad jag känner mig besläktad med hans tankar om konst. Jag har inte riktigt varit medveten om det förut.
Hon minns en sommar när de låg på gräsmattan vid torpet i Ångermanland.
– Han började prata om grässtrån som vajade åt olika håll, och tog några sockerbitar som han lade på varandra. Medan han berättade växte sockerbitarna till stora stenblock som låg och kunde dunsa ner. Det var riktningar och linjer, han gjorde kraftfulla rörelser med sina händer, allt blev jättestort när vi låg där. Det var så häftigt.
Hon känner det konstnärliga släktskapet tydligt:
– När han beskriver vad former och volymer betyder, den här kraften som kan skapas, när han berättar om mellanrumsformer, om energier som man kan skapa med riktningar, då känner jag ”wow”.
Lena Kriström har många minnen av Bror Marklund. Han dog 1977, samma år som hon fyllde 24 år och samma år som hon fick sitt första barn.
Några år tidigare jobbade de tillsammans i hans ateljé i Funäsdalen och hon gjorde en liten skulptur.
– Han var sjuk och fick lägga sig och vila ibland, men då förstod han att det var allvar med att jag ville skulptera. Han pratade med mig om former och riktningar, han delade sin kunskap vidare till mig.
Hon beskriver honom som lite tystlåten och inkännande:
– Men när han fick prata om konst och hur han tänkte var han väldigt uttrycksfull.
Bror Markström hade tre huvudteman: Mor och barn, Gestalt i storm och Gycklare.
Det som fascinerat Lena Kriström mest är när hon läst om hans projekt ”Gestalt i storm” och alla olika skisser:
– De innehåller så otroligt mycket. Jag blir nästan tårögd, för han har också plockat in sin tid i de här skisserna, och funderingarna över motståndet som man kan känna. Det är både som ett hinder och en framåtanda. Sen finns det samhällsomvälvande händelser, krig, atombomber, väldigt samhällsengagerat. Då känner jag att det här har ju med nuet att göra.
– Jag har inte fattat förrän nu att ”Gestalt” i storm” innefattar så mycket av samhällskritik och funderingar, och var människan finns mitt i alltihopa.
Bror Marklund visade tidigt sin konstnärliga ådra. När han gått ut skolan i Boden blev han snickarlärling och snickargesäll och började snida figurer i trä. Han studerade vid Konsthögskolan i Stockholm och blev senare professor i teckning.
Han umgicks med många av de kända diktarna från den tiden, som Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Harry Martinson.
Lena Kriström vet inte om Bror Marklund var på plats i Kiruna när klocktornet uppfördes, men hon har hört hans reaktion när han fick se sitt verk på plats:
– Det var någon som sa att han hade blivit så besviken, för han såg ju själv att hans figurer försvann, de syntes inte där uppe på taket. Så nu tror jag att han är glad att han får visa dem i alla fall.