”Annus horribilis” är titeln på Brita Weglins stora utställning på Norrbottens museum. Den består av 57 verk, många har aldrig tidigare visats. Och de flesta kom till under pandemitiden, de år som spred rädsla och funderingar på framtiden.
– Allt hänger ihop här. Broderiet tar lång tid, jag behövde de här två åren, berättar hon.
Där finns mytologi, det underjordiska, miljöförstöring och virus. Det är fantasier, ofta med blandningar av djur och människor. Många är lekfulla och humoristiska, men med en allvarlig underton. Och den sista bilden som hon gjorde till utställningen skulle kunna ses som en koppling till aktuella händelser i närtid.
– Jag gör bilder som är vackra och humoristiska, men de handlar i grunden om samma sak.
Hon målar akvareller, blandar symaskinssöm med broderi, färgar begagnade dukar med rostfläckar och te, smyckar med detaljer av gamla spetsar och glittertyger, och köper ramar på loppis.
Den romerska guden Janus blir symbolen för den del av utställningen som hon kallar för ”trösten”.
– Och här är en liten flicka som blir hämtad av en ängel. Det känns trösterikt att kunna göra sådana bilder. Jag vill gärna tro, även om jag inte vill skriva någon på näsan. En del är lite tredimensionell, jag har byggt upp den med små, små stygn. Jag har kollat mycket på änglamålningar från medeltiden, berättar hon.
Brita Weglin har jobbat med många tekniker genom åren, många av dem har varit tunga och krävande, som brons, betong och emalj. Men hon har alltid återvänt till broderiet.
– Broderi är tidskrävande och långsamt. Det är så vilsamt, man glömmer allt. Rädslan för pandemin, oron för Ukraina. Jag kopplar av, det är så skönt. Jag lägger känslorna i stygnen istället.
Vad är själva grunden för allt, vad vill du med det du gör?
– Jag vill fylla min tid med något som betyder något för mig själv. Det är inte för att jag har budskap till andra, absolut inte.
Men det har du väl ändå?
– Ja, för att det är allmängiltigt. Mina bilder kan tala till andra, men jag gör dem för att tala till mig själv, trösta mitt inre. Jag gör det för min egen hälsas skull. Det är ett behov. Jag har alltid hållit på med bild, ända sedan jag var barn. Jag ritade jämt. Jag vill roa mig själv, trösta mig själv, fylla min tid med något som ger mig tillfredsställelse – och som ger något till andra också. Jag kommer att brodera tills jag dör.
Fotnot: Utställningen pågår 2–27 mars.