Begreppet "Bodenskolan" har blivit en del av konsthallen Havremagasinet, lite lokalpatriotism kring lokala förmågor när magasinet i övrigt upplåts åt samtidskonst som många gånger hämtas långt utanför Boden och Norrbotten.
Det behövs en plats för det norrbottniska konstarvet, inte bara Bodens, men i Havremagasinet är det Boden som gäller för konsthallen har ju efternamnet "Bodens konstcentrum".
Vi har fått se Bodenskolans 14 konstnärers verk under åren, från den första utställningen 2010. Kanske har Bodenskolan tömts på sitt innehåll, för nu införs ett nytt och aningen krystat begrepp, "Efter Bodenskolan". Det är också namnet på årets utställning.
Det är lite svårt att förstå detta nya begrepp, vad det står för. Det finns egentligen bara en gemensam utgångspunkt för "Efter Bodenskolan" och det är att de utvalda konstnärerna ursprungligen kommer från Boden.
I utställningskatalogen beskrivs Bodenskolans betydelse, att den spelade en viktig roll för hela Norrbottens konstliv. Så "Efter Bodenskolan" borde i konsekvensens namn då också omfatta konstnärer med rötter i hela Norrbotten.
Nu är det inte så och det handlar inte heller om ett konstarv. Årets sju konstnärer visar nyproducerat och utan gemensamt tema. Det är en lite ojämn skara med några pålitliga namn.
Bertil Sundstedts målningar gör betraktaren sällan besviken. Han är en ständig förnyare, alltid på väg någonstans. Det är också människorna i hans nya bilder, anonyma figurer som är på väg eller på väg att göra något. Enligt utställningskatalogen är det helt enkelt övervakningsbilder och där finns ett dunkel som ger en aning om kväll eller natt. Tack för dessa bilder ur vår övervakade vardag.
Karin EE von Törne Hearn låter människorna vara. En naken kvinnas ryggtavla är undantaget i en svit bilder på föremål och där fyra akrylmålningar av krukor visar hennes känsla för form och färg.
I samma rum finns också Jan-Anders " Jatte " Eriksson med sina målningar av landskap, bebyggelse, vatten och öar. Där finns hans "Otid" som ger skäl för namnet. Är vdet inte ett odjur däruppe i den röda himlen? Han har sin egna stil liksom rumskamraterna Sundstedt och Haern.
I rummet intill är det mera ojämnt. Yessiqa Lövbrand beskrivs i utställningskatalogen som en kolorist med tyngd och värme. Jovisst, det är mycket färg, väldigt färgstarkt, men tyngden och värmen? Det är svårt att finna något att fästa ögat på och vad konstnären vill uttrycka.
Rumskamraten Stig Lundgren är sparsammare med färgen och ger ett större utrymme för betraktarens fantasi. Det enkla är ofta det geniala. Lundgren har tagit en bred pensel, doppat den i blå färg och dragit upp konturen av ett ansikte. Varsågod för betraktaren att fylla i resten! Det är hans spännande bidrag.
I ett mörkt rum där intill finns det samarbetande paret P-O Holmströms och Eva Askers verk. Ett par videofilmer rullar och på golvet kan skulpturer skymtas. Den kombinationen är inte helt lyckad och det utställda når inte fram.
Det här är alltså de första sju konstnärerna i begreppet "Efter Bodenskolan". Nästa sommar väntar sju nya som kollektivanslutits till denna nya gruppering. Ja, vad kan inte en allmän kulturinstitution tvingas till för att säkra ett lokalt kommunalt årligt bidrag.