Luftigt och lätt svävar hennes sirliga installationer i rummet. Leyun Wangs stipendiatutställning tar just nu form i Kiruna konstgilles konsthall.
– Jag är inte färdig än, det brukar ta ungefär en vecka och jag började i söndags, säger Leyun Wang på en stege i konsthallen några dagar innan vernissage.
”Oväntad förvandling” är titeln på utställningen, och även på ett av verken.
– Under arbetsprocessen blev en av installationerna inte som jag först tänkt, därav namnet. Det är också kopplat till att jag under många år belyst samhällsfrågor och klimatförändringar i mitt konstnärskap, och mycket av det som sker i dag hade vi inte väntat oss.
Till stipendieutställningen ville hon göra något som har koppling till Kiruna. Hon har därför använt sig av papperssnören som hon fått av en äldre man som skulle lägga ner sitt företag. Hans farfar startade företaget, som även kom till Kiruna för att sälja sina varor. Papperssnörena hade tillverkats av omslagspapper från 1942.
– Jag tänkte att jag måste använda det materialet för att avsluta berättelsen, berättar hon.
I en stor, kubformad träram svävar en molnliknande skulptur av papperssnören.
– Jag vill stänga in den för att fånga ett minne. Jag tänkte på drömfångare, så varför inte en minnesfångare?
Av stora kaffefilter som hon format och färgat med textilfärg har hon skapat en installation av hundratals svävande objekt som tillsammans blir ett block med blåskimrande iskristaller.
– Jag tänker på den gamla, vackra isen vid Arktis som nu smälter i snabb takt. Om vi inte tar hand om den kommer den att försvinna. Här under kan man stå och uppleva känslan av den fantastiska isen. Jag jobbar mycket med vatten, dis, ånga och moln som symboler för klimatförändringen.
Varje installation tar ungefär ett år att göra. Det är en långsam process där varje papper ska penslas, limmas och formas.
I ett av fönstren hänger ett verk av ”vanliga”, mindre kaffefilter som hon målat med kinesisk tusch.
– Det är i gränslandet mellan båda kulturerna. Även finkultur och vardagsprodukter kan paras ihop, säger hon.
I ett samarbete med Bergianska trädgården i Stockholm upptäckte Leyun Wang att det går att färga tyg med färska blad av indigo. Nu är hennes balkong i Stockholm fylld med egna, fröodlade indigoplantor.
– Det är så fascinerande. Med färska blad blir det inte bara blå nyanser, utan även turkos och grönt. Ingen blir den andra lik, färgerna varierar på grund av växttiden och hur mycket sol och värme de fått, berättar Leyun Wang och tillägger att hon tidigare färgat med kinesisk indigokaka. Vanligtvis används syntetfärger eller kemikalier.
Trots att hon är uppvuxen i den kinesiska sidenstaden Hangzhou dröjde det innan hon fattade tycke för materialet. På senare tid har produktionen av siden minskat kraftigt i Kina. Det är brist på mark för att odla mullbärsträd, och den känsliga sidenmasken, som lever på mullbärsträdets blad, hotas av kemikalier.
– Siden är nästan som en andra hud för oss. Jag vill lyfta min hemtrakts material. Förut ville jag helst ha lin, som kändes mer jordnära. Men nu älskar jag siden lika mycket.
I utställningen finns även tuschmåleri på tunna rispapper. Hon lyfter upp en av målningarna som hon fick inspiration till från minnen av sjön Xihu, Västra sjön, nära hemstaden Hangzhou, där det fanns stora odlingar av lotusblommor.
– Jag har många minnen från den tiden. Här har jag målat abstrakt, jag ville bara fånga en känsla. Ett minne från Västra sjön.
För tre år sedan tilldelades Leyun Wang Kauppistipendiet och fick för första gången uppleva norra Sverige. Utsikten från konstnärslägenheten i Kiruna gav henne storslagna naturupplevelser:
– Jag älskade utsikten, att viken dag som helst få se något så dramatiskt och vackert. Jag brukar vara morgontrött, men aldrig när jag är här. Det är så himla häftig natur. Varje gång jag ser gruvan, berget, tänker jag på den tyske konstnären Anselm Kiefers måleri. Så storskaligt och kraftfullt. Jag trivs väldigt bra här uppe.
Leyun Wang var duktig på att rita och teckna redan som barn, men på gymnasiet läste hon naturvetenskaplig inriktning. Läraren såg hennes talang för teckning och föreslog att hon skulle bli arkitekt, men till slut valde hon konsten.
– Även om det kan vara dåligt ekonomiskt är det värt det, för friheten. Jag har så mycket att berätta. Jag vill uttrycka och skapa, jag kan inte låta bli, så det är lika bra att jag gör det. Genom det här stipendiet får jag också bekräftelse. Det är betydelsefullt, då orkar jag fortsätta.
Utställningen pågår 11–29 oktober.