Annons för norrbottenskonstnärerna
Kin, samlingsutställning inför Öppna ateljéerLindbergs galleri, LuleåPågår t o m 31 maj
Foto:
Det blir ju lite som en bridgeblandning av färg och form - skulpturer här och målningar där, abstrakt sida vid sida med naturlistiskt, svart tusch och färgstark olja, detaljerade stilleben versus upplösta landskap och mjuk textil.
Man måste säga att det är ganska modigt.
Och i ärlighetens namn är det faktiskt bara en oerhört skicklig hängning som räddar utställningen från att bli ett kaosartat plockepinn.
Nu känns den faktiskt helt okej.
Många av konstnärerna - de flesta skulle jag vilja säga - är bekanta för den konstintresserade i länet. Man känner igen Jan-Anders Erikssons djupt röda och vemodiga solskuggor som faller över de karga landskapen med någon figur här och där. Och Eva Hagströms välarbetade, mustiga vävar.
Men här finns också några som visar en del för dem okonventionella verk, som Brita Weglin.
Även om här absolut finns tydliga spår av hennes formval och underfundiga humor så känns hennes två akvareller som något nytt.
Jag upplever det som att hon har valt att dela med sig av något som betyder mycket för henne personligen, snarare än att annat. Och det känns roligt på en sådan här utställning - som ju syftar till att målningarna också ska leda till ett personligt möte med konstnären framöver.
Mats Wikström får ändå ses som utställningens höjdpunkt. Han är konstnären som inte längre ville vara konstnär, men sedan "ombestämde" sig, verkar det som. För nu heter hans egenhändigt hopknåpade låt Konstnär i Norrbotten.
Man kan inte låta bli att gunga med (eller sjunga om man nu är lagd så), till denne poets klagan. Det påminner mig om den där låten från tv-serien Macken - Man ska ha husvagn. Samma uppgivna, timida vånda. Men Mats Wikström får förstås också med några subtila nålstick.
Så jobbar vi med nyheter