Kiruna Konstkollektiv vill få konstintresset att växa i Kiruna. De lyckas väl på sin jubileumsutställning där nya och etablerade konstnärer bjuder på serieteckningslika versioner av staden Kiruna, tavlor med en bakomliggande helighetskänsla och ett stadshus som förliser – bland annat.
Att konstkollektivet håller utställning i Kiruna stadshus är inget ovanligt. Så har de gjort vart tredje år sedan de startade som grafisk verkstad 1973. Idag är de lite drygt tjugo stycken. Sexton av dem ställer ut på jubileumsutställningen.
Det som började som en grafisk verkstad är idag fortfarande det och använder sig därtill av otaliga andra tekniker. De håller kurser i olika tekniker, senast i äggoljetempera. Tony Lindmark och Hanna Fors underhöll på vernissagen och sedan skålades det för 40-åringen. Innan dess gav Elsy Fjellborg-Malaska en tillbakablick över konstkollektivets verksamma år.
Att just grafiktekniken är så spännande beskriver ordförande Anita Wilhelmson som en process. Det finns en tanke på hur något skall formas men i den långsamma grafiska processen väcks nya idéer genom de effekter som växer fram.
– För det första blir allting spegelvänt, säger Anita Wilhelmson.
I hennes tavla Kiruna nutid-framtid syns den karaktäristiska siluetten av gruvstaden och en rad människor framför ett prickigt ishav. I havet föds naturen, den troget arbetande handen och de närvarande besluten. Pampigt, maffigt och fritt för tolkning.
Marianne Enoksson säger att det finns ett annat utrymme för eget skapande i bilden än i slöjdandet som hon annars arbetar med. Att bilden är fri. Två av de tavlor hon valt att ställa ut nu är collografier av björkar. Linjerna är ställföreträdande och enkla, färgvalet sparsamt. Björkens enkla naturlighet får en ny kostym. Ett inspirerande sätt att se på den rena naturen.
Kimberley Ahlström ställer bara ut en enda tavla. Den är blå med svarta komplicerade knutar på. Hon säger att hon vill väcka känslan av det blå hoppet genom sin konst. Det blå isande andetaget en iskall vintermorgon som får oss att stanna till. Att våga hejda sig och känna hoppfullhet.
Barbro Olofssons tavlor har ögon som ser på betraktaren med värme. Det är som om konstnärens blick är ständigt närvarande. Färgerna är många, starka och saknar endast en ton – den bruna.
– Jag tycker brunt är så dystert, säger Barbro Olofsson.
Hennes verk känns lekfullt lyckliga och så långt från tungsinthet man kan komma.
Jubileumsutställningen är en värdig fyrtioårshyllning.