Eller kanske vi ska tala om pojkar och flickor, för det handlar om elever på det estetiska programmet på gymnasieskolan i Kalix, men det blir inte bättre för det när estetprogrammet i löjrommens kommun nu firar 20 år med en utställning av båda gamla elevers och nuvarande elevers verk.
Det är en annorlunda utställning med en liten cv vid varje konstverk. Vi får veta var de gamla eleverna gjort och tagit vägen och se vad nuvarande elever åstadkommer. De får också svara på den gemensamma frågan vad det estetiska programmet betytt respektive betyder för dessa elever.
Många har svarat att det helt enkelt var eller är kul, göra något med händerna i den teoretiska skolan. Där finns också lite filosofiska svar om personutveckling. Det har gett mig självförtroende att gå min egen väg, skriver en före detta elev som nu arbetar som ambulanssjukvårdare. ”Kreativiteten” framhåller en elev som siktar på att bli bagare och konditor.
En elev som nu går andra året skriver helt enkelt att ”jag får känna mig duktig”.
Det blir liksom en liten inblick i vad konstskapandet betyder, att det estetiska programmet på gymnasiet inte betyder mycket bara för dem som sedan väljer yrkeskonstnärsbanan, att utloppet för kreativiteten under dessa gymnasieår också har betydelse för andra yrkesval.
Det sorgliga är bara att i Jan Björklunds nya gymnasieskola har det estetiska programmet nedvärderats. De fortsatta utbildningsvägarna efter studentexamen har Björklund begränsat, eleverna ska bli vid sin läst, inte få för sig att byta spår.
Estetiska programmet står för en viktig sak, att våga och tillåtas gå sin egen väg. När vi går runt i utställningen och ser de 20 årens verk är det så många egna vägar vi får se. Naturligtvis har det funnits trender under de 20 åren, för trender undgår bara den som stänger sig ute från omvärlden, men här finns inga upprepningar.
Att det är flickor och blivande kvinnor dominerar utställningen präglar till en del också motivvalet. Adéle Engströms Trädkvinnor är en fantasifull skapelse där tre kvinnor getts djupa rötter och rika huvudkronor. De befinner sig i livets olika skeden.
Anna-Maria Andersson har också målat en kvinna, Fröken Mari, och hon har gjort en travesti av en religiös bild av jungfru Marias sju smärtor. Förebilden visar Maria med sju svärd i hjärtat, men Anna-Maria Andersson har struntat i svärden, blottar jungfruns bröst och låter henne med fingrarna ange också en åttonde, obekant, smärta.
Utställningen omfattar bilder och föremål. Viktoria Wikströms Glasfat i formgjutet glas är ett vackert hantverk, liksom Cathrine Lampas Jörgen, ett tusenfotingliknande kryp i koppar.
Det där extra annorlunda bjuder en av nuvarande år 1:or, Laura Saramsalmis titellösa akrylmålning. Hennes framtidsplaner är att bli speldesigner och serietecknare, men här har hon skapat en bild som känns långt därifrån: en flicka som sitter och läser en bok i en mycket trolsk, välväxt natur där ett ångtåg passerar i bakgrunden över en åldersstigen stenbro. Det är en sagolikt fin bild.
Bra gjort, tjejer, men visst saknar utställningen något som skulle kunna kallas maskulina drag.