Den litteräre artisten slår till igen

"Har ni kommit för att se CJ eller CJ?" frågar Carl-Johan Vallgren publiken när han äntrar scenen.
Själv verkar han nästintill lite förbryllad över den sammansatta aftonen, som börjar och slutar med konsert och innehåller läsning av den senaste romanen i mitten. Som om han endast motvilligt totar ihop sina alter egon "artist-CJ" och "Litteratur-CJ" på en och samma afton.
Men hur ska man annars presentera mångysslaren Carl-Johan Vallgren? Som artist, absolut. Som författare, absolut. Och att göra det på samma scen, samma kväll är faktiskt ett förträffligt grepp.

"Artist-CJ"s musik kan kanske beskrivas som ett provrörsembryo med tre fäder; Bruce Springsteen, Lars Winnerbäck och Jacques Brel. (Utom i sista låten, då Vallgren själv säger att han gärna vill låta som Sten & Stanley på speed). Det är nära singer/songwriter-genren, men med en personlig twist av något kontinentalt, fyllt av både humor och svärta och tvära kast mellan isande klara ballader och svängigt stomp.
"Artist-CJ" är en helt okej musiker och sångare (även om Fredrik Hermansson nog får sägas vara kvällens musikaliska behållning), men det är utan tvekan texterna som borrar sig in i hjärtat på mig som lyssnare. Carl-Johan Vallgren knådar språket, vrider vardagliga händelser till stor poesi och väcker lyssnarlusten. Och då kan det vara allt från ensamma nätter i storstäder till bråk med frun eller glädje över livet.
Och det är för övrigt inte tyst mellan låtarna heller. Carl-Johan Vallgren driver hej vilt med sig själv och "kultureliten", slänger handskar i ansiktet på politiker och kommenterar dagsaktuella klavertramp med bitsk humor och pärlande adjektiv. Det är nästan så att någon borde publicera hans mellansnack - jag skulle i alla fall köpa.

Men inte bara Carl-Johan Vallgrens mellansnack är av hög litterär kvalitet. Även hans romaner har belönats om och om igen med litterära priser.
Det får vi erfara när "litteratur-CJ" tar plats i en lämpligt kulturkorrekt öronlappsfåtölj och börjar läsa ur den senaste; Kunzelmann och Kunzelmann. Det är dels en spännande berättelse om en ung pojkes uppväxt i brinnande krig och vägen fram till att bli världens bästa konstförfalskare. Men det är också en intim betraktelse av en rätt misslyckad son som plötsligt måste omvärdera bilden av sin far.
När Carl-Johan Vallgren läser slås jag av det faktum att trots att den skrivna litteraturen är briljant så är den faktiskt en nedtoning av hans verbala jag. Och sådant blir man ju alltid lite imponerad av.
Men Carl-Johan Vallgren kastar upp en sista näve konfetti i luften för att göra tillställningen lite festligare och börjar återigen tala om sig själv och sina kollegor med skinnlappade teedkavajer som gärna diskuterar på medeltida franska.
"Jag älskar kulturpersonligheter som tar sig själv med en nypa salt. Själv går jag hem, knaprar valium och läser Fantomen."
Så är det nog. Man ska njuta av kultur, men man måste också kunna granska den. Och ibland också driva med den.
Bara för att saker inte är på blodigt allvar behöver de inte sakna substans.

Den litteräre artisten slår till igen

Carl-Johan VallgrenFredrik Hermansson, klaviatur och dragspelKulturens hus, LuleåLördag 4 april