SAS Band består av ett gäng halvberömda hjältar som hade sin storhetstid när min mamma var ung. Chris Thompson från Manfred Man's Earth Band, Kiki Dee och Terry Jacks, bandets namnkunnigaste medlemmar, har alla passerat de sextio. Tillsammans med de något yngre Derek William "Fish" Dick (Marillion) och Tom Robinson samt åtta musiker åker de världen runt och sjunger gamla hits och covers för en publik som är minst lika gammal. Väldigt inaktuellt, väldigt lätt att avfärda, såvida man inte var ett troget fan i sin ungdom.
Som sagt, inget jag hade rusat till biljettkassorna för, men som ren underhållning visar sig SAS Band ha en del kvaliteter. Chris Thompson är fortfarande en karismatisk sångare, och jag imponeras inledningsvis av Blinded By Light, Manfred Man's gospelosande Springsteen-cover.
Sångarna byter av varandra efter ungefär varannan låt, ett koncept som fungerar med nöd och näppe. Det känns krystat när keyboardisten springer fram och presenterar varje ny sångare för att inte skapa förvirring. Givetvis säger han också varje gång "And now , here comes the fantastic...", vilket känns en aning för optimistiskt.
När det är Terry Jacks tur går resten av bandet ut. Han stammar i mikrofonen när han presenterar Seasons in the Sun, hans enda – men enorma – hit från 1973. Låten skrevs efter att en vän gick bort i leukemi, berättar han, ser förskräckligt nedstämd ut och rösten stockar sig. Ensam med sin gitarr gör han sedan ett känslofyllt framträdande på gränsen till pinsamt.
Känslofylld är även Tom Robinson. Den 48-årige BBC-dj:n blir helt sjövild, spiller öl över sig själv och förstör mikrofonstället, allt under Hives-covern Hate to Say I Told You So.
Robinson blev hjälte inom den brittiska gayvärlden när han skrev (Sing if You’re) Glad to be Gay. Sedan gifte han sig med en kvinna och skaffade barn, förespråkandes en fri sexualitet.
Homosexuella aktivister hatade honom för "sveket". Igår kväll hatade han själv att säga att "vad var det jag sa", och sopade samtidigt mattan med resten av SAS Band.