Tiempo imponerar stort

Det svänger till rejält när Norrlandsoperans symfoniorkester inleder sin konsert på Kulturens hus med Malcom Arnolds Fyra skotska danser för orkester. Det är både vacker och underhållande musik med sina folkmusikinfluenser, som en liten karamell inför kvällens stora nummer: pianisten Sergio Tiempo.
Den argentinsk-venezulanske pianisten tillhör sin generations storheter, ett underbarn som gjorde sin första offentliga konsert redan som treåring och var redo för Concertgebouws serie Great Pianists i Amsterdam som 14-åring.
Nu är han 38 år gammal och en mästerlig pianist. Det han gör vid pianot är drivet till perfektion och hans virtuositet imponerar stort i Rachmaninovs Pianokonsert nr 2.
Även i de snabbaste passager förblir han artikulerad och nyansrik i sitt spel.
Och slutet av den sista satsen blir en magnifik final på Rachmaninovs Pianokonsert nr 2, där dirigenten Rumon Gamba tar ut precis allt ur orkestern, medan Sergio Tiempo tycks testa flygelns yttersta gräns.
Det är en succé och det blir förstås ett lite extranummer där Tiempo improviserar över Astor Piazzollas musik där stråk av Libertango och Adios Nonino kan höras.
Även det lekfullt och virtuost framfört.

Efter paus är orkestern åter för att framföra Ralph Vaughan Williams Londonsymfonin, som var kompositörens andra symfoni.
Williams ville skriva absolut musik, det vill säga musik som inte handlade om något.
Fast jag vet inte hur det gick med det, för musiken är väldigt bildmässig och närmast filmisk i mina öron.
Och det är onekligen en paradox att Williams som ville undvika att bli programmatisk i sin musik ändå lämnade en innehållsbeskrivning för Londonsymfonin.
Där beskriver han hur lyssnare ska föreställa sig stå på Westminster Embankment om natten i Nocturne och hur verket i sista stycket berör hur det gamla England och värderingarna förfaller och sjunker med horisonten.
Och det är bara att luta sig bakåt och följa med på den närmast visuella ljudfärden genom Londons gator och torg.
Rumon Gamba plockar också fram fina kvalitéer ur musiken med hjälp av orkestern. Det är klangrikt, stämningsfullt och skickligt framfört. Men det som sitter kvar i minnet är trots allt Sergio Tiempos framträdande - det var i en helt egen division.