Skränig konsert - men bra

När Nicolai Dungers musikaliska kvartett tar ton i en inte helt smockad lilla salen (sittande publik) kommer jag snabbt underfund med ett antal saker.
Nummer ett: Varenda artist hittills som spelat i lilla salen spelar exakt fem decibel under smärtgränsen. Nicolai Dunger är inget undantag.
Nummer två: Nicolai Dunger är en skränigare och mer älskvärd artist live än han är på skiva.
Nummer tre: Medmusikanterna är halva nöjet.
Trummisen Fredde Federico (om jag uppfattar rätt) är som en vältränad Keith Moon-light. Ett konstant leende på läpparna och lite stämsång om vartannat, utan att skena på triolerna och virvelfillen. Staffan Andersson (bas, gitarr) står på ett och samma ställe och vaggar fram och tillbaka utan att röra en min. Thomas Tjärnkvist (gitarrsolon och klaviatur) är mer uttrycksfull, långhårig och stundtals nästan dansant.
I mitten står Nicoali Dunger, gömd under sin lugg, ofta stämmande på sin tolvsträngade gitarr. Bandets ideliga stämmande mellan låtarna utan mellansnack blir en performance i sig självt.
Gitarrer mår sällan bra när graderna kryper under 25 grader. Eller så är det bara frågan om en Dungersk "tick".
Men musiken då? Det är bra, överraskande bra rakt igenom. Bästa bitarna för kvällen är
i mitt tycke "Time Left To Spend", "When Your Work Is Done" samt extranumren "Love Is Running Wild" och "Crazy Train" (med briljant fråga-svar-refräng).
Piteåtjejen Lina Öberg hjälper Dunger med duetten "Tears In A Childs Eye" och gör inte alls bort sig.

Infinner sig några Van Morrison-vibbar under spelningen, undrar du kanske. Svaret är ja. Jag tror det är "Entitled To Play" som utvecklar sig till ett improvisationsjam på sju-åtta minuter. Att döma av publikresponsen är det kvällens absoluta höjdpunkt. Min egen höjdpunkt finns någonstans i solovändan på Nicolai Dungers solitära flygelutflykt. Där under luggen sitter minsann fortfarande en egensinnig Norrbottenspojk att vara lite stolt över.