Låtmaterialet och arrangemangen håller inte

Det var ett bra tag sedan Susanne Alfvengren befann sig i rampljuset och hade någon hit. Det är sisådär 25 år sedan hon slog igenom med låtarna Magneter och När vi rör varann. Och så hade hon monsterhiten Som stormen river öppet hav med Mikael Rickfors. Sedan dess har det varit förhållandevis tyst, även om hon givit ut ett tiotal skivor sedan dess - den senaste kom 2002 och hette Nakna mellan himmel och jord.
Och för egen del har jag inte lyssnat på Alfvengren sedan 80-talet, så det var med ett visst intresse över vad som hänt med hennes musik sedan dess som jag besökte konserten på Medborgarhuset i Korpilombolo.
Fast vad som kunde ha blivit en återupptäckt av en artist blev en ganska tröttsam tillställning, av det enkla skälet att låtmaterialet inte håller. Fortfarande är de låtar som hon slog igenom med starkast.

Men det som stör mest är att Alfvengren inte är någon vidare gitarrist. Hennes komp omfattar två till tre varianter och gör att arrangemangen blir rätt monotona. Det räcker för att kompa låtarna vid lägerelden på ett kollo, men inte för att få variation på en konsert. Det bristande spelet gör också att låtar som Nakna mellan himmel och jord av Peter LeMarc tappar driv och inte ens mellansnacken kan skyla över de mediokra arrangemangen.
Starkast blir avslutningen med en översättning av Stings Fields of Gold och När vi rör varann. Då spottar det hela upp sig ett snäpp, men det räcker inte för att lyfta den här konserten.

Låtmaterialet och arrangemangen håller inte

Susanne AlfvengrenMedborgarhuset, KorpilomboloOnsdag 3 december