När Xenia Kriisin sent på lördagskvällen äntrar scenen på Bistro Norrland i Luleå så är det med en mystisk framtoning. Hon framträder i en lång svart cape med guldpaljetter och i ett dunkelljus. Med endast sin röst, sin cittra, trummisen Johan Hjalmarsson och en synthbaspedal bjuder hon sedan publiken på en både meditativ och bombastisk upplevelse.
Xenia Kriisin är en Göteborgsbaserad musiker med en professionell och säregen stil. Nyligen släppte hon debutalbumet Hymn. Recensenter har ofta jämfört henne med Anna von Hausswolf.
Det är rösten och improvisationen som är det centrala i hennes musik och så cittran förstås. Rösten spänner över hela registret, från ömsint nynnande psalm till avgrundsvrål, ofta glider hon mellan olika stämningar. En låt kan till exempel börja väldigt tunt och sprött för att sedan explodera med tung bas och hamrande rytmer. Det finns element av det kristna och sakrala men musiken har även spår av soul, jazz och blues. Rösten är intuitiv och fri och påminner ibland om jojk eller indiansång. Hypnotiskt, suggestivt, ärligt och äkta. I vissa passager verkar hon nästan försätta sig själv i trance.
Samspelet med jazztrummisen Johan Hjalmarsson blixtrar det om och för att förstärka det finns det på scenen lysrör som blixtrar till samtidigt som musiken gör det. Förutom lysrören finns också en svagt flammande artificiell fackla. Ljussättning står Rasmus Persson för.
Konserter med Xenia Kriisin ger alltid utrymme för improvisation så varje framträdande med henne är unikt. På Bistro Norrland var upplevelsen mäktigast för den lilla skara som hopats just framför scenen. Sorl och prat silade bort en del av upplevelsen längre bak i lokalen. För övrigt kan nämnas att förbandet Krig och Fred, bestående av fyra unga musiker från Boden, var riktigt bra.