Finstämd romantik
Anna Christoffersson, sångSteve Dobrogosz, pianoKulturens hus, Lilla salenTorsdag 6 november
Foto: Pär Bäckström
Sedan dess har en hel del hänt.
I januari gav Christoffersson ut skivan One som rör sig i soulens, popens och jazzens gränsland och lite senare kom duons andra album Rivertime.
Båda har fått fina recensioner - framför allt Rivertime.
Så förväntningarna är förstås höga när konserten börjar.
Fast ljudet är inte så kul inledningsvis. Väl högt och inte särskilt välbalanserat. Men det blir bättre ju längre konsertern pågår.
Inledningsvis hämtas materialet från Rivertime, en skiva som främst utmärker sig med sina fina och romantiska texter, som verkligen går på djupet med känslorna av att älska någon.
Men de plockar också ur Christofferssons egen repertoar med låtar som One, Breath och Why.
Christofferssons sång rör sig över genrerna och passar lika bra i jazz som soul. Det känns rätt meningslöst att sätta någon etikett - även om de spelar på en jazzfestival.
På samma sätt är det med Dobrogosz pianospel. Han skiftar mellan anslagen och låter tonerna klinga av soul, blues, gospel och jazz och hans pianospel är verkligen bländande när han skapar sina introduktioner och klanger i låtarna. Och Christoffersson har en bra scennärvaro, även om jag kan störa mig på de lite drälliga mellansnacken.
Och den där upplevelsen av magi som jag hade under Swedish jazz celebration vill inte infinna sig. Kanske var mina förväntningar för höga inför konserten, men det är helt enkelt inte samma intensiva fokus på scenen som då.
Men även om jag inte upplever samma magi som under den där konserten för ett och ett halvt år sedan så är det bra. Stundtals är det riktigt bra och här och var bjuder Christoffersson på några nakna och berörande ögonblick - till exempel i Looking like that och Ravage me.
Då glimrar det till på allvar.
Så jobbar vi med nyheter