Det är slutsålt. Det är stolthet. Det är SÅ JÄKLA BRA.
Att både Movits och Zacke plockat fram det där lilla extra inför säsongsavslutningen på hemmaplan, råder det inga tvivel om.
Först ut är Kalle Gracias. Och redan här slår det mig vilken enorm kvalité – och bara lokalproducerat – vi har framför oss. Kalle har turnerat med Zacke hela hösten vilket märks. Han har ett helt annat tryck och självförtroende än för bara ett halvår sedan.
Och sen Zacke.Zacke, Zacke. Karln är i sitt livs form och dessutom märkbart taggad, för att inte säga aggressiv. Ja, på det bra sättet. Han spottar fram texterna snabbare och hårdare än någonsin. Setet han kör är som ett 100 meters-lopp som bara fortsätter och fortsätter. Det finns liksom ingen mellanakt, ingenstans att hämta andan och så blir det plötsligt en välbehövlig paus.
Movits tar vid efter pausen och möts av ett jubel. Jag noterar åtminstone halva Hertsöskolans gamla lärarkår på läktaren, tillsammans med en riktigt salig blandning av folk. Här finns också åtminstone en handfull unga människor som förmodligen är på sin allra första konsert. Och jag tänker att det både är fint och lite sorgligt att de redan nu får uppleva en av de bättre konserterna i sina liv.
– Jag vet vad du kommer att tycka om det här, får jag höra innan det hela drar igång.
Och ja, vad ska man säga? Kan man INTE gilla det här?!
Redan till tredje låten har publiken lyft rumporna från stolarna och det blir allsång, dans och armviftning. Johan Rensfeldts mantra "Fy fan vad trevligt" verkar komma från hjärtat och det är fan kärlek åt alla håll som går. En extra fet guldstjärna till blås och bas som inte står stil en sekund. Hur svårt ska det inte vara att hoppa och spela samtidigt?
Det enda som inte känns klockrent denna kväll är att det tar lite för länge innan Movits, Zacke och alla inbjudna gäster slår sina påsar ihop. Och även om publiken inte är helt med på noterna när både Matti Alkberg, David Björkén och Björn Sjöö bjuds in, blir det extra fint just där och då.
När jag smyger iväg till tonerna av det sjuttiofemte extranumret, värker det i käkarna – och det går upp för mig att jag stått och lett som ett fån i över tre timmar.
Fotnot: Då spelning pågick så pass länge, hann fotografen tyvärr bara fota de två första akterna.